jag får liksom ingen ordning
Dagarna går. Eller snarare flyter förbi om jag ska vara helt ärlig. Sover, vaknar, jobbar fyra timmar, hem, sover igen. Värdelös tillvaro som präglas utav mindervärdeskänslor. Hade nog inte insett hur mycket jag definierar mig genom mitt yrke och insåg inte heller vilken smäll det skulle komma att bli då jag insåg att det inte fungerade längre. Sjukskriven. På deltid. Värdelös på halvtid. Tröttheten har mig i ett järngrepp och varje fiber i min kropp är på helspänn, konstant. En innerlig önskan om att för en gångs skull få vara liten, tas omhand och bli klappad på. Vill egentligen baka bullar, skriva texter, läsa mumin och gå promenader bland träden. Men jag kan inte. Det går bara inte. Så jag sover i stället och är evigt tacksam för att jag i alla fall fortfarande kan det. Inte helt värdelös.
With every heartbeat.
Skrivkramp. Så svårt att skriva, välja de tankar och formuleringar som ska få ta plats. Synliggöras. Jag rannsakar varje känsla och ord, frågar mig själv vad det egentligen fyller för funktion att skriva det här. Vill så gärna att varje ord ska kunna bidra med förståelse. Den förståelse som jag inte är kapabel till att ge omvärlden just nu.
Har satt livet i autopilot-läge. Har betat av måsten och förpliktelser på löpande band. Har gått igenom varenda liten vrå på 80 kvadratmeter och sorterat bland 25 års minnen. Även hittat sådant som kvarstår från andra personers minnen av både lycka och sorg. Fått möjlighet att räta ut många frågetecken, men det har troligtvis medfört att minst lika många nya har tillkommit. Har bläddrat bland tidningsartiklar, dokument och foton. Sorterat bort stora delar av min bakgrund, delar som jag inte längre vill veta av. Det i sig är väl bra, bortsett från att det skapar en tomhet inom mig som jag inte vet vad jag ska fylla upp med. Nu är allting färdigt, sånär som ett papper eller två som ska skrivas under. Det är klart, redo att lämnas. Kvar står jag, rotlös. Mina rötter har slitits upp och ligger slängda på marken bredvid. Det enda jag förmår är att stirra på dem. Kanske som ett försök i att få dem att försvinna. Minns tillbaka och inser att denna känsla egentligen funnits sedan länge. Minns min allra bästa väns ord. "Äh, vem fan behöver sina rötter egentligen? Nu kan du ju dessutom plantera om dem vart fan du vill, mini"! Det ligger en del i det där, som troligtvis bara var ett fyllesnack den där sommaren 2004. Jag är nu fri att välja vart mina rötter ska höra hemma. Jag är fri. Fri men fylld av saknad. Jag har förlorat för många nu. Och just nu hade jag behövt dig, min vän. Och ditt älskade jävla tjat om rötter och frihet.
Rotlösheten kommer gradvis att försvinna, jag ska bara hitta det perfekta stället att plantera om mig själv. Så snälla, ha tålamod med mig. Till att börja med ska jag äta köttbullar och titta på tåget Thomas. Ska kittla min älskade brorson tills han kiknar av skratt och skriker "Nina nej!". Brorson utan blodsband. Men vem fan behöver blodsband egentligen? Not me.
You took so many of my people
I'm just wondering why you haven't taken my life.
they can't take away my mind
Tillbringar timmar med att stirra ut genom fönstret, bort till hustaket på andra sidan gatan. Koltrastar som skuttar fram och tillbaka över solvärmda takpannor. Tiden flyter ihop och flyter iväg. Ogreppbar och kommer aldrig tillbaka. Önskar att jag kunde somna och drömma mig bort, bygga upp nya luftslott. Istället ser jag en cancer som äter upp en människas kropp minut för minut, så fort jag sluter ögonen. Det håller mig vaken. Doften gör så påmind och gör mig spyfärdig. Känslokaos blir till panik. Myrornaskrig innanför min hud. Att sedan från en dag till en annan få så mycket ansvar att det lamslår mig. Vill inte vara klok och stark. Vill inte vara vuxen. Saknar ett annat liv, med ogenomträngliga murar och lugnande substanser. En tillflyktsort. Verkligheten ser annorlunda ut. Livet går vidare, ansvaret biter sig fast och personer kryper långt närmre än vad jag först tänkt mig att de skulle göra. Hur fan hanteras sånt här?
You were cold as the blood through your bones
And now I sleep
Sleep the hours and that I can't weep
When all I knew was steeped in blackened holes
I was lost
Åker lila tåg mellan Skånes åkrar, på väg tillbaka. Tågvagnen är tom. Lutar huvudet mot fönstret och låter mig vaggas lugn av det rytmiska dunkandet ifrån spåret. Andas ut. Varje resa till staden jag föddes i är ångestladdad. Minnen bakom varje hörn, som skriker mig rakt i ansiktet när jag går förbi. Men nu är jag på väg därifrån, påväg hem. Älskar känslan av att vara påväg. Eller påväg bort, det spelar inte så stor roll, så länge det är påväg någonstans. Antar att en rastlös själ sällan får ro.
So show me family, all the blood that I would need
Lägger mitt huvud mot Superkattens. Låter det monotona spinnandets trygghet omfamna och vagga mig lugn. Tiden står stilla. Omvärlden står stilla. Fascineras över hur jag lärt mig varje liten millimeter av teckningarna i pälsen. Vet precis vart det vita slutar, där det röda börjar och vart det svarta sedan tar vid. Superkatten har förmågan att känna av min oro, för att sedan krypa upp och lägga huvudet på min arm. Skapa en trygg liten bubbla för att tränga ute allt ont. En handling utan baktanke.
Imorgon är en ny dag. En ny dag att springa vidare i etthundranittiokilometeritimmen, utan att stanna upp och se sig omkring. Jag är för feg. Vill inte såras och vill inte att fler murar rivs ner, i onödan. Små varningsklockor klämtar att jag borde bromsa, ta tid till eftertanke och reda ut alla härvor. Små ord utifrån växer till stora känslor inuti, istället för att konfrontera så väljer jag att köra på. Är medveten om att jag förr eller senare springer in i en återvändsgränd... Men då kommer jag åtminstone få min tystnad. Tills dess borrar jag in ansiktet i min trygghet på fyrakommafemkilogram, och omfamnas av ett tillfälligt lugn. Imorgon är en annan dag, imorgon är jag oslagbar.
You think you have to want more than you need
And when you think more than you want
your thoughts begin to bleed
Splittrad igen. Skärvor i varje centimeter av min hud. Jag är en himmel full av hål, när alla andra verkar bära skottsäkra västar. Allting träffar mig, i hjärtat som brinner upp. Jag är en magnet, och varje ord jag hör är skarpa skott. Jag är min egen raka motsats, som smälter ihop med alla jag inte kan hjälpa att jag älskar. Fegheten tar över, jag blir skygg och placerar mig själv bakom skyddande murar. Med en växande längtan.
Sure as I'm breathing,
sure as I'm sad,
I'll keep this wisdom in my flesh
vinter i Sverige, höst i mitt sinne
Vilar huvudet mot fönsterrutan, känner kylan utifrån. Ser bilder av Öländska landskap åka förbi i ultrarapid. Tveklöst den bästa stunden på dagen. Natten och morgonens bilder som varit fastetsade på min näthinna, rinner bort även denna bussfärd. Känslan av att vara på väg någonstans infinner sig. Eller så handlar det kanske om känslan att vara på väg bort. Oviktigt. Men den här dagen är inte som vanligt, för klumpen i bröstkorgen släpper inte. Har pressat bort oro, osäkerhet och frågetecken under en längre tid, men är uppenbarligen inte kapabel till att göra det längre. Istället cirkulerar en miljon frågor innanför mitt pannben, som jag till och med är osäker på om jag ens vill formulera. En miljon frågor i kombination med lika många känslor gör mig illamående. Osäker. Självkritisk. För inte fan ska du tro att du är någonting, Nina. Du är bara resultatet av en oönskad graviditet, trasslig uppväxt och dåliga val. Du är bara ett substitut för din närhet, när ingen annan ställer upp. Du. Är. Ingenting. Inte idag i alla fall.
And I was there, when you grew restless
jag blir yr
hatet äter upp mig inifrån
glödlamporna sprängs i mina ögon
mörkret läcker in
det blir kallt och fuktigt
under mina
slarvigt knutna skosnören
och era blickar regnar
in i min skalle
tills jag sliter av mig ögonen
och stoppar dem i fickan
du gav mig
en känslomässig käftsmäll
halsen knöt sig
blev en hyperventilationstrumma
som bankade takten till
paniken
alla mina serotoninreceptorer
brann upp i ett ögonkast
och mitt hjärta rann
ut genom näsan
hatet äter upp mig inifrån
glödlamporna sprängs i mina ögon
mörkret läcker in
det blir kallt och fuktigt
under mina
slarvigt knutna skosnören
och era blickar regnar
in i min skalle
tills jag sliter av mig ögonen
och stoppar dem i fickan
du gav mig
en känslomässig käftsmäll
halsen knöt sig
blev en hyperventilationstrumma
som bankade takten till
paniken
alla mina serotoninreceptorer
brann upp i ett ögonkast
och mitt hjärta rann
ut genom näsan
himlen blir min karta när jag ritar streck mellan prickar
Fråga aldrig vart jag kommer ifrån,
fråga mig vart jag är.
Det är mycket som snurrar bakom ögonen. Mellan öronen. Innanför pannbenet. Det är någonting som inte riktigt kommer fram, utan som bara blir halvklart. Tankar bryts liksom av mitt i sin nervbana och blir aldrig klara. Och jag vill bara kunna tänka klart, bli färdig, kunna formulera det eviga snurrandet. Kanske är det anledningen till min bristande motivation gentemot skrivandet. Kanske inte. Kanske handlar det egentligen om någonting helt annat.
En julhelg som tillbringats i staden jag växt upp, tillsammans med den finaste av extrafamiljer som tänkas kan. Och givetvis med superkatten som min trogna följeslagare. Jag valde bort uppenbart ångestframkallande faktorer och placerade mig själv i något utav ett tryggt vakuum. Ett försök i att linda in mig själv i skyddande bubbelplast. Fotografier plockas fram i ett försök att plocka fram nostalgiska fina minnen, för att kunna dela tillsammans med nya familjemedlemmar. Och poff så var tryggheten bortblåst. Det enda som syns på bilderna är ögon med ångest, rädsla och otrygghet. Känner avsmak. Äckel. Avskärmar mig, zoomar ut, stänger av. Tar på mig skorna och går ut. Fötterna går per automatik på upptrampade stigar till gamla gömställen. Lutar mig mot gamla trädstammar och låter musiken överrösta surrandet. Låter mig fyllas av minnen som stärker,minnen av personer som faktiskt gjort avtryck. Du är inte den du var, Nina. Du är okej nu. Skärp dig.
Om du vill titta snett, ställ dig på diagonalen
Du vet att du bygger bra om de river ner det
ryggen ska vara rak för det liv du lever
Livet bjuder på skratt och värme, trötthet och frustration. Arbetslivet har gett mig en käftsmäll och har kastat in mig i en verklighet som till stora delar är allt annat än vacker. Onödiga konflikter mellan olika parter som i sin tur går ut över de som minst behöver det. Administrativa uppgifter som tar tid från det som egentligen behöver mest fokus. Men någonstans där, mellan käftsmällen och fallet mot marken, så skymtas det där vackra. Jag som lovade mig själv att aldrig hamna på det arbete där jag är nu, har hittat en tjusning i mötet med personer som har helt fantastiska livserfarenheter. Livserfarenheter som jag knappt själv vågar drömma om. Personer som levt i snart hundra år, som säger åt mig att aldrig ge upp, att mitt arbete är viktigt. Att vi behövs, trots att det ständigt sätts käppar i hjulen.
Samtidigt finns det en klump i magen. Insikten av att jag offrade så mycket för en person, att jag förlorade en annan. Min bästa vän. Och jag är osäker på om det ens går att förlåta. Men mitt i sorgen hittar jag leenden och skratt i en vacker själ. Jag bygger upp livet igen. Och jag är tacksam, för allt.
Vi kan titta på tusen bilder, utan att se varandra
Ett foto stoppar tiden, men livet vill sällan stanna
the burial of the dead
April is the cruelest month
breeding liliacs out of the dead land
mixing memory and desire
stirring dull roots with spring rain
Winter kept us warm
covering earth in forgetful snow
feeding a little life with dried tubers
Fjärde april. Här sitter jag och ser hur dagarna passerar framför mina ögon i ultrarapid. Verkligheten är vrickad, skev och förvrängd och jag kan inte ens greppa situationen, det går inte in i mitt huvud. Känslostormar varvas med känslokyla och stundtals befinner jag mig i någon form av limbo. Jag känner mig inte hel, men inte heller trasig. Bara förvirrad. Lite som att inte riktigt ha koll på om jag har huvudet på halsen eller om jag la det under sängen igår. Lösningar verkar inte existera i sammanhanget, misstänker att tid är det enda som kan få mig att hitta alla delar av mig själv igen.
Gör som jag alltid gjort, flyr. Stänger av. Skillnaden är att det inte slutar skrika inom mig.
Den här gången blir det inte bra, Nina.
So go, go, go, get out of here
Åker tåg genom småländska skogar. Isen ligger tunn på sjöarna och jag önskar att jag kunde stiga av för att testa hur länge isen håller. Blundar och drömmer mig bort.
Hur kan någonting kännas så fantastiskt bra, samtidigt som det får ångesten att riva i bröstet? Var det det här som min älskade vän menade när han sa att livet var bitterljuvt och fyllt av ambivalens?
Somnar om.
över taken slocknar stjärnor vi inte visste fanns
A thousand silhouettes dancing on my chest,
No matter where I sleep, you are haunting me
No matter where I sleep, you are haunting me
Känner att jag skriver här alldeles för sällan. Tror det finns ett stort behov av det egentligen, att försöka sortera ut kaoset i huvudet, men orden liksom fastnar på tungan och jag kan inte formulera mig. Mina fingrar ligger mot tangenterna och gör absolut ingenting. Ger upp, gör någonting annat, försöker igen. Misslyckas. Det kanske är meningen att kaoset ska hållas instängt, kontrolleras.
I vilket fall som helst så befinner jag mig i ett smärre flyttkaos. Lever bland flyttlådor och dammråttor tillsammans med en skogstokig superkatt. Misstänker att hon är rädd för att inte få följa med, som vanligt. På fredag lämnar jag mitt hem, min frizon och trygghet sen tre och ett halvt år tillbaka. Stannar ytterligare en månad i Kalmar, innan jag beger mig mot västkusten. Byter stad. Har mina aningar att min rotlösa själ kommer att bli en i mängden av alla de som flyttar och byter stad så som andra byter underkläder. Vet inte ens om det är möjligt att någonsin kunna känna sig hemma någonstans. Men det är värt ett försök. Ny stad, ny bostad, arbetsintervjuer som nyutexaminerad socionom... Det här kommer gå bra.
Fridens liljor.
this tired mind just wants to be led home
don't be afraid anymore
don't wear your inside out to keep you warm
so rest your head
it's just as well
you can't keep the sky from falling anyway
Nu klumpar det sig i magen igen. Läser texter, går igenom gamla bilder och ställer mig högst frågande till varför jag plågar mig själv på det här sättet. Det är liksom som att det inte går att låta bli, omöjligt att inte gräva i det som varit. Försöker se det som varit bra, att det funnits tillfällen i livet som varit helt jävla fantastiska, men det vänder snabbt. Kickar igång känslor av ilska och frustration gentemot mig själv, som aldrig uppskattade och tog tillvara på det finaste fina. Det får en miljon frågor att börja snurra innanför mitt pannben, och det snurrar så mycket att jag blir illamående. Måste lägga mig raklång på golvet, fokusera på andningen och plötsligt slår det till igen. Ensamheten. Högst oklart hur jag kan känna mig så ensam hela tiden, trots att jag har några av de absolut finaste människorna kring mig. Skammen. Över att jag än en gång inte är tacksam, utan beter mig oförskämt och tar alla för givet.
Jag önskar bara att någon orkade hålla min hand de dagar jag säger att jag inte orkar med livet mer, istället för att mötas av tystnad. Livet gör mer ont än vad det borde.
Sleep, don't weep, my sweet love
It's late and morning is in no hurry
but sleep won't set me free
I lie awake and try to recall
how your body felt beside me
When silence gets too hard to handle
and the night too long
but sleep won't set me free
I lie awake and try to recall
how your body felt beside me
When silence gets too hard to handle
and the night too long
Minusgrader rensar luften i natt, rensar huvudet. Andetagen bildar små rökmoln och kylan biter i kinderna. Jag trivs i det. Blir irriterad på mig själv för att jag inte finner ro till att njuta av det i år. Framtidsångesten tar överhanden och allt det som är jag liksom försvinner, göms undan. Försöker att carpe diem:a vardagen, försöker att bara vara, samtidigt som verkligheten ger mig käftsmäll efter käftsmäll och lämnar mig mer eller mindre avskärmad från omvärlden.
Ord från gårdagen ekar i huvudet. Vänner som tar mitt parti och påpekar för andra vad som är mitt bästa, utan att varken fråga eller prata med mig först. Vet inte hur jag ska hantera det. Hela livet har folk i min omgivning påpekat vad som är bäst för mig och vad jag bör/inte bör göra. Flyttade från min hemstad i ett försök att fixa ett nytt liv och försöka bli vuxen, men försöken känns förgäves när historien upprepar sig gång på gång, trots att personerna inte är de samma.
Trots ångest har jag lyckats skrapa fram lite julpynt här hemma. Jag tycker ju det är ganska kul och mysigt egentligen, men tappar liksom motivationen när insikten om att denna julen inte delas med någon dyker upp. Trots fina människor i min omgivning kan jag inte rå för att känslan av ensamhet tar överhand. Ensamheten får mig att tänka tillbaka på det som var och nostalgin i sig hade kanske inte varit så svår att tackla om jag inte vore så sentimental. Inser mer och mer att det gamla har satt djupa spår i mig och det kommer inte gå en enda dag utan att jag drar jämförelser mellan det som var och det som är. Någonsin.
