crossing the rubicon

 

 

Skrivkramp. Så svårt att skriva, välja de tankar och formuleringar som ska få ta plats. Synliggöras. Jag rannsakar varje känsla och ord, frågar mig själv vad det egentligen fyller för funktion att skriva det här. Vill så gärna att varje ord ska kunna bidra med förståelse. Den förståelse som jag inte är kapabel till att ge omvärlden just nu. 

 

Har satt livet i autopilot-läge. Har betat av måsten och förpliktelser på löpande band. Har gått igenom varenda liten vrå på 80 kvadratmeter och sorterat bland 25 års minnen. Även hittat sådant som kvarstår från andra personers minnen av både lycka och sorg. Fått möjlighet att räta ut många frågetecken, men det har troligtvis medfört att minst lika många nya har tillkommit. Har bläddrat bland tidningsartiklar, dokument och foton. Sorterat bort stora delar av min bakgrund, delar som jag inte längre vill veta av. Det i sig är väl bra, bortsett från att det skapar en tomhet inom mig som jag inte vet vad jag ska fylla upp med. Nu är allting färdigt, sånär som ett papper eller två som ska skrivas under. Det är klart, redo att lämnas. Kvar står jag, rotlös. Mina rötter har slitits upp och ligger slängda på marken bredvid. Det enda jag förmår är att stirra på dem. Kanske som ett försök i att få dem att försvinna. Minns tillbaka och inser att denna känsla egentligen funnits sedan länge. Minns min allra bästa väns ord. "Äh, vem fan behöver sina rötter egentligen? Nu kan du ju dessutom plantera om dem vart fan du vill, mini"! Det ligger en del i det där, som troligtvis bara var ett fyllesnack den där sommaren 2004. Jag är nu fri att välja vart mina rötter ska höra hemma. Jag är fri. Fri men fylld av saknad. Jag har förlorat för många nu. Och just nu hade jag behövt dig, min vän. Och ditt älskade jävla tjat om rötter och frihet.

 

Rotlösheten kommer gradvis att försvinna, jag ska bara hitta det perfekta stället att plantera om mig själv. Så snälla, ha tålamod med mig. Till att börja med ska jag äta köttbullar och titta på tåget Thomas. Ska kittla min älskade brorson tills han kiknar av skratt och skriker "Nina nej!". Brorson utan blodsband. Men vem fan behöver blodsband egentligen? Not me.