crossing the rubicon

 

Livet bjuder på skratt och värme, trötthet och frustration. Arbetslivet har gett mig en käftsmäll och har kastat in mig i en verklighet som till stora delar är allt annat än vacker. Onödiga konflikter mellan olika parter som i sin tur går ut över de som minst behöver det. Administrativa uppgifter som tar tid från det som egentligen behöver mest fokus. Men någonstans där, mellan käftsmällen och fallet mot marken, så skymtas det där vackra. Jag som lovade mig själv att aldrig hamna på det arbete där jag är nu, har hittat en tjusning i mötet med personer som har helt fantastiska livserfarenheter. Livserfarenheter som jag knappt själv vågar drömma om. Personer som levt i snart hundra år, som säger åt mig att aldrig ge upp, att mitt arbete är viktigt. Att vi behövs, trots att det ständigt sätts käppar i hjulen.

Samtidigt finns det en klump i magen. Insikten av att jag offrade så mycket för en person, att jag förlorade en annan. Min bästa vän. Och jag är osäker på om det ens går att förlåta. Men mitt i sorgen hittar jag leenden och skratt i en vacker själ. Jag bygger upp livet igen. Och jag är tacksam, för allt.