Dreams comes slow and they go so fast
Det här med vänner är antagligen överskattat, med tanke på att jag överlevt. Ändå önskar jag mig någon att dricka te med.
Jag önskar bara att ni kunde sluta sucka så fort jag säger något och sluta att prata bakom ryggen på mig. Slutar ni med det, så ska jag sluta gnälla.
Saknar min dysfunktionella lilla familj på andra kusten.
Tillbringar natten ensam, med musik i öronen. Om ni bara visste hur rädd jag är för tystnad och ensamhet. Drömmer om ett annat liv, som ännu är långt bort.
Snälla, håll om mig i natt
Staring at the ceiling in the dark, same old empty feeling in your heart
Mor min har varit här hela veckan, men åkte hem idag. Tur var väl det, är ett under att vi inte haft ihjäl varandra än, boende på mina 32 kvadrat. Nå ja, jag har fått lite fixat i alla fall. Det är lite mer hemtrevligt här hemma nu och mor hjälpte mig laga lite matlådor, så nu överlever jag ett par dagar till. Tur vi får pengar på måndag, så jag kan göra matlådor för resten av månaden.
Nästa helg åker jag till västkusten, för att kramas med världens finaste och hämta hem Superkatten. Det är välbehövligt, vet inte ens hur länge sen det var jag träffade min familj senast, inte mer än att det är för länge sedan.
För övrigt, så har jag börjat tycka väldigt illa om helger. Avskyr när det inte finns dagliga rutiner (som nu består av tråkiga föreläsningar, statistikuträkningar och examensplugg på biblioteket) och jag avskyr att jag är själv hemma. Kryper i hela kroppen.
Lay it down slow
Grannen ser på actionfilm. Jag hinner slumra till, innan jag vaknar och tror det är skottlossning i lägenheten, känns stabilt. Nå ja, alla dessa sömnlösa nätter ger en massa tid till att tänka.
Har insett att jag knappt har kvar folk i mitt liv som jag kan kalla för vänner. I stort sett alla skiter i vilket. Jag är bara den som hänger på. Och jag hänger på, även om jag märker hur alla önskar mig därifråm. Kul liv. Är som en jävla parasit. En misslyckad parasit.
I struggle to find any truth in your lies
Trött på livets kaos just nu. Trött på idiotiska läkare som enbart höjer dosen på mina mediciner och inte tar mig på allvar när jag ber om hjälp. Trött på vänner som ger mig skit jag inte förtjänar. Trött på att vara så förbannat trött att jag trillar ihop i duschen av trötthet. Jag vill ha något stabilt att hålla mig fast vid, vad som helst. Dricker cola, tittar på serier, sover. Fördriver tid, men i väntan på vad? Längtar till den dag jag har ett jobb, som jag trivs med, där jag gör nytta. En plats där jag kan hjälpa någon att hjälpa sig själv. Till dess ska jag fördriva tid. Försöka finna mening i allt elände. Kanske blir imorgon en bättre dag.
It's empty in the valley of your heart
Lyssnar just nu till det ljuva ljudet av mina grannar som ligger med varandra. Det tillhör vanligheterna här hemma. Det hade nog inte stört mig så mycket egentligen, om de hade kunnat... låta normalt. Nu känns det istället som att jag är med i en dålig tysk b-porrfilm. Där verkligen allting känns fejkat. Eller ja, jag är ju snarare som en ofrivillig åskådare, inte delaktig.
Nu har mina serier/filmer anlänt, så nu stänger vi ute världen och istället dreglar vi över snyggingen i den första serien. Och ja, jag är mycket väl medveten om hur ytligt det lät, men va fan, jag kanske är sån? Deal with it!
Paint the picture with my final sunrise
Grannen har fest, igen, och de är utklädda till indianer och hoppar, springer och skriker i trapphuset... Ja, en helt vanlig dag här i Kalmar!
Har förövrigt städat hela lägenheten och tvättat allt som går att tvätta, tror aldrig att det har varit så lite katthår som idag. Fast snart anländer väl superkatten och då är det kört igen. The fabulous life of having a superkatt. Nu tänker jag strejka igen, bädda ner mig i soffan och titta på QX-galan, äta choklad och tycka synd om mig själv. Om inte annat har jag väl förtjänat det ikväll.
Cut out all the ropes and let me fall
Det här med att jag inte kan sova om nätterna (bortsett från i natt), svårt att andas, skakig i kroppen, näsblod och har svimmat tre gånger på en vecka, det känns inte helt ok. Tur att jag har en läkartid på måndag, måste ta fler fler tester för min trötthet och måste antagligen byta mediciner. Yey! Är det för mycket begärt att få må lite bra i det här livet eller? Tydligen!
Usch, vill gå ut, fly iväg en stund. Det är ju trots fredag. En fredag utan pengar. Så får väl städa lägenheten och titta på farmen ikväll, eventuellt lyxa till det med lite cola. Och sova. Dvs om mina grannar inte har fest, knullar eller skriker som döende kalkoner i trapphuset.
I will always stay true to my doubts
Känner mig sargad, vilsen och rastlös, även om jag innerligt önskar att jag kunde få känna mig stark och finna ro i mig själv. Det är så mycket som händer inom den närmsta framtiden. Har den hittills svåraste akademiska prövningen framför mig, examensarbetet. Känns som att hur jag än vänder mig själv ut och in, så blir det inte riktigt så som jag vill ha det. Sen det här att jag befinner mig i en helt tom lägenhet, utan både flickvän och katter. Utan massa saker. Det ekar tomt här hemma och det skrämmer mig. Jag vet att jag kommer lära mig att hantera det här, eftersom det inte innebär slutet på någonting. Det är början på något nytt, och rätt vad det är så kommer jag att bo med min fina familj igen. Det kommer ta tid att lära sig leva med mig själv och mina känslor. Visserligen så kommer i alla fall superkatten tillbaka snart, men hennes sidekick och även min älskade sidekick, kommer att stanna kvar på andra kusten.
Mina tankar ikväll är som en boll, som studsar fram och tillbaka i skallen på mig. En boll med både bra och dåliga känslor. Samtidigt känns det som att den här förbannade bollen bara växer och växer och det ger mig huvudvärk. Huvudvärk och ångest. Det är så mycket tankar och känslor som trängs, så jag tror att jag snart kommer explodera. Eller kanske blir det så att jag imploderar? Det brukar aldrig bli så att folk omkring mig märker av det.
Sitter och kollar runt efter skivor/filmer att köpa hem, jag sover inte om nätterna och klarar inte av tystnaden. Sen får väl min plånbok säga vad den vill om det.
Unzip my body, take my heart out
För något år sedan hittade jag en låda med en bild på min käre far långt ner i en låda hos min mor. Nu är det inramat och står på min byrå. Det är en fin bild, när han är ung och bär en gammal polisuniform. Har många gånger fått höra att jag är lik honom, både utseendemässigt och personlighetsmässigt. Jag har bilden ståendes framme för att aldrig glömma bort honom, det är ju trots allt 18 år sedan han gick bort. Jag har den ståendes framme för att minnas att jag en gång hörde hemma i en familj. En familj som nu är så splittrad, så jag vet knappt om man kan kalla det familj längre.
Däremot har jag lärt mig en sak under min uppväxt, att en biologisk familj inte alltid är den viktigaste familj man har. Jag har/har haft massor personer i mitt liv som jag ser som familj. Enskilda personer, vänners familjer, min älskade fosterfamilj och min lilla dysfunktionella familj jag har idag, som består av C och katterna. Utan alla dessa individer hade jag aldrig blivit den jag är idag. Tack!
Tomma ord för döva öron
Den här dagen har enbart varit skit. Tänker inte ens gå in på det. Är så förbannat trött på att känna mig obetydlig, i vägen och sjuk. Därför går jag nu och lägger mig och hoppas på att jag vaknar med lite mindre pms på livet imorgon. Typ.
Vi faller på måfå, tills vi faller isär
Vaknar med ett ryck, kallsvettig och med ansiktet dränkt i tårar. Är det ens möjligt att gråta i sömnen? Eller jag kanske inte ens sov, jag kanske bara befann mig i någon form av dvala? Ångesten biter tag i mig och håller mig nere, har en katt kurrandes tätt intill. Vågar inte somna om, vill inte drömma mer. Vill inte känna maktlöshet och sorg, vill egentligen inte känna någonting alls. Det hade varit så lätt att fly tillbaka till mitt gamla jag, men det är inget alternativ längre. Jag har fått lära mig att det är bra att känna, då är jag inte död.
Upprepar samma gamla mantra i huvudet, om och om igen:
"Nina, du är inte den du var. Du är stark och du klarar det här. Du är inte maktlös."
Du, min vän i livet
Det
här är precis som superkatten!
Nu börjar omvärlden domna
Ont om rutiner, gott om dåliga vanor
Så mycket måsten just nu. Måste fixa badrum, packa, städa, skriva viktiga mejl, ringa ännu viktigare samtal och planera inför livet. Istället sitter jag bara här, i min ångest. Jag vet att det är dumt, jag hade behövt prata av mig med en fin vän. Dricka te och spy galla över livet. Dessvärre är det uppenbarligen inte möjligt. Vilket gör att jag längtar och saknar efter sådant jag bara borde lägga bakom mig, efter personer som på olika sätt har försvunnit ut ur mitt liv. Tittar på gamla bilder och kan inte låta bli att undra hur det kunde ha varit, om jag inte sabbade allt. Jag hatar dessa dagarna, när jag tvivlar på allt som är jag.
Borrar in ansiktet i Superkattens päls och ber henne att göra allting bra. Snart ska jag ta tag i livet igen, snart.
Hela världen är så underbar, om man är korkad, tom och glad
Vem är det jag försöker lura egentligen? Världen är ingen vacker plats, med allt detta elände. Både runt omkring i världen, men mycket i min närhet.
Vänner som vandrar i mörker, förhållanden som tar slut till höger och vänster, liv som förstörs på grund av letande efter lycka och mening i botten av flaskan. Ikväll orkar jag inte hantera detta elände, jag går och gömmer mig med täcket över huvudet och en katt sovandes på rumpan. Jag lovar att jag finns där för er imorgon igen, älskade vänner, jag lovar. Jag ska se till att mitt hopp åt mänskligheten återkommer om ett par timmar, sen lovar jag att gå bredvid er ur mörkret.
I'm holding on by a thread, I'm held together by tape
Tyst och tomt. Cajsa har packat sina saker och begett sig iväg mot Göteborg och nya äventyr. Är så oerhört glad för hennes skull, att hon får göra det hon verkligen vill och har längtat efter... men det känns lite dubbelt. Det känns hårt att vara ifrån min kärlek och min bästa vän, men det är bara 19 dagar kvar tills jag får pussas igen.
Förövrigt så lever jag i ett smärre kaos just nu, med flyttlådor och stök. C:s flyttlass går första helgen i februari.
Superkatten har fått en egen plats i bokhyllan nu, hon är nog nöjdaste katten i stan nu. Hon är en dam som är lätt att tillfredställa, plus att hon ger mig massa gos och skratt. Det gör givetvis hennes sidekick också!
You're a drifter, shapeshifter
Jag känner mig så uppgiven och förvirrad över hela mitt liv just nu. Svårt att finna mening och motivation. Massa måsten, söka sommarjobb, plugga, skriva c-uppsats, packa, vara trevlig, social och på gott humör. Jag kan inte låta bli att önska att jag var 14-15 igen, kunna bete mig hur jag vill och ha min ålder som ursäkt när jag gör massa dumt. Slippa det här äckliga ansvaret hela tiden. Hela jag är äcklig.
You could have it so much better without me
Nytt år, ny hårfärg! En mörkare sådan, det blev helt okej faktiskt! Antar att det behövs lite förändring ibland, jag har väl sett likadan ut sen... typ alltid? Överväger dock starkt att klippa till en kortare frisyr när jag ändå är på gång. Lika bra att göra två flugor på smällen!
Efter en hel dags pluggande (paus för hårfärgning) och hundra tappra försök att hålla mig vaken hela dagen, hoppas jag på att få en hel natts sömn. Somnade kring fyra i natt... och det trots att C läste högt för mig, kramades och spelade skip-bo med mig. Stackarn...
Nej, nu ska jag ta hjälp av superkatten med mitt skolarbete, så jag blir klar i tid så jag kan läsa en vanlig hederlig skönlitterär bok! Det finns det fan aldrig tid till längre. Eller så kanske jag bara borde lära mig att TA TID till det. Kan vara det också.
Long nights allow me to feel
Detta eviga pluggande, det tar aldrig slut! Sen kanske det är lika bra, har jag nu gått i skolan i 14 år så kan jag väl gå ett tag till. Börjar ju ändå få kläm på det här med akademiskt språk... Sen har väl följden blivit att jag inte kan skriva på något annat sätt längre.. Smällar man får ta antar jag!
Mycket kaos med mina känslor just nu, har slarvat med medicinerna och det känns. Avskyr och äcklas över att jag är i behov av kemiska substanser för att vara stabil i huvudet, men för alla i min omgivnings bästa är det väl lika bra att fortsätta.
C tittar på Simpsons och jag känner mig som Homer. Dvs. ett stort pucko som inte alls förtjänar C, som tappert står ut med mig. Det är fina grejer det!
Put on your Sunday best and fake a smile
Jag minns 2012 som om det vore igår!
Vilken underbar humor jag har ibland...
