Surrender now or be counted with the endless masses that I will defeat
Jag avskyr det här, alla lögner och idiotiska bortförklaringar om att saker och ting inte är möjliga "just nu" och att andra saker måste prioriteras före. Att i efterhand få reda på att allt är en förbannad lögn, att alla bortförklaringar egentligen enbart handlar om ovilja och feghet. Och att inte ens få reda på detta på ett ärligt sätt. Jag hatar det och jag blir så förbannad att jag har lust att slå sönder allt i min närhet. Jag hatar mig själv för att jag ens bryr mig och blir förvånad. Att jag är så äckligt naiv. Att jag tror att alla människor har något gott i sig, att alla kan göra misstag och förändras. I det här fallet är det nog dags att det inte är så. Att det finns undantag och att vissa är och förblir genuint elaka och oärliga.
Och att jag får ångest över detta förbannade skit, varenda eviga kväll, går mig på nerverna. Det är fan inte värt det och ändå så blir det såhär. Äcklas över mig själv så mycket att jag spyr. Känner mig så värdelös att jag inte orkar göra någonting för min egen skull. För fan, kan det inte bara ta slut någon gång?
Så om ni ursäktar mig, så tänker jag nu gå och skrika ner i min kudde och sedan gå tillbaka för att låtsas som om ingenting har hänt.
Over and out.
Like the legend of the phoenix, all ends with beginnings
För trött för att tänka, för trött för att orka. Tror jag lyckats sova 2-3 timmar/natt denna vecka. Det tär, det tar all min kraft att ens kunna dra mig upp ur sängen. Min kropp är så fylld med ångest och sorg att det känns som att den snart ska spricka. Fina människor säger upprepade gånger om dagen, "Allt kommer att bli bättre, Nina. Ge det tid!". Och ja, ni har säkert rätt, det kommer säkert att bli bättre. Jag tror dock inte att det någonsin kommer sluta att göra ont, men kanske lär jag mig att leva med det istället för att låta det förgöra mig.
Till dess bidar jag min tid med att se filmer, drömma mig bort. Superkatten lämnar aldrig min sida, hon är bäst i världen. Vad hade livet varit utan henne? Min hjälte.
I remember running to the sea, alone and blinded by the fear
Längtar bort, längtar till sommaren. Längtar efter att ha ett jobb att gå till, efter ett strukturerat schema. Träffa mina fina brukare från i somras, som nästan alltid lyckades få mig att vika mig dubbel av skratt. Saknar att höra hur mycket de tycker om mig och att de inte vill att jag ska sluta. Saknar och längtar efter att känna mig behövd, som en del av någonting. Vara någon. Just nu känner jag mig mest... som ingenting. Osynlig, fast ändå inte. Snarare som en del av inredningen, en som inte märks, utan bara en som är.
Längtar efter att få pengar igen, efter att köpa saker utan att få ångest. Finns så mycket fint jag vill ha, så jag kan göra lägenheten mer till min och mindre som oss. Visserligen tycker jag om det som det är, men att ständigt påminnas gör för ont. Samtidigt som att det egentligen är det enda jag har kvar...
Orkar inte med alla måsten som finns just nu, varför ska jag bry mig när ingen annan gör det? Ologiskt.
Over and out.
I've spent ten years singing gravity away
Kvällar som den här, så känns gravitationen kraftigare än vanligt. Jag ligger platt på golvet, andas in atmosfären i rummet som aldrig kommer att bli det den en gång var. Trygg. Mina ord skrivs, för att de måste ut. Tankarna krockar med varandra innanför mitt pannben och bildar ett sammelsurium, enda sättet att förhindra kaos är att försöka sätta ord och förklaringar på allt.
Det känns som att jag vandrar i en dimma på dagtid, en dimma som symboliserar allt det som gör ont, famlar efter någonting att hålla fast vid. Famlar förgäves, för det enda som finns är tomhet. Jag saknar min vän, jag saknar en hand att hålla fast vid.
Kvällen har bestått av plåga mig själv, genom att läsa gamla blogginlägg, gamla texter och vackra lappar och brev. Tittar igenom bilder, där jag själv kan se lyckan i mina egna ögon. Jag förbannad mig själv för att jag inte ansträngde mig mer. För att jag inte kämpade hårdare. För att jag kanske tog allting för givet och således förstörde allt det vackra.
Ett framsteg blir ett bakslag
Avskyr att behöva vänta på att få möjligheten att börja jobba med mig själv. Hatar att placeras i en vårdkö, för att min situation inte är tillräckligt akut. Enbart för att jag har en tendens att försköna verkligheten när jag verkligen inte borde. Jag vill bara få sluta känna så här.
Mediciner som inte hjälper, trots höjda doser och sömnlösa nätter utan sällskap. Fina vänner måste sova, men inte jag. Jag ligger vaken och bygger luftslott, som raseras. Gång på gång. Jag vet inte vem jag är längre, jag vet inte vad jag ska göra med mitt liv efter mina studier, vet inte vart jag ska ta vägen.
Fan vad det gör ont att förlora sin bästa vän i livet.
Goodbye's too good a word, babe, so I'll just say fare thee well
Jag kan inte låta bli att andas för min puls är så hög
jag glömde bort det
jag glömde bort allt det jag inte fick glömma
jag glömde bort tiden, rummet och mig själv
det varade i en evighet
och sen tog evigheten slut
jag uppfattade stormar i bakgrunden
och slog igen fönsterluckorna försent
yrväder, oväder
tiden fortsatte med sina drag i jämn takt
kvar finns bara tomhet
Ligger i sängen, oförmögen att resa mig och göra något konstruktivt. Lyssnar på Bob Dylan och drömmer mig bort. Ingenting känns viktigt längre, på något sätt så känns allting så långt bort. Onåbart. Det känns som att jag befinner mig i en bubbla, långt borta ifrån tid och rum. Jag har egentligen så mycket vilja inom mig, så mycket fint som aldrig kommer ut eftersom det saknas ork. Det saknas möjlighet. Ni är många som kallar mig negativ, pessimist, cynisk. Det gör mer ont än ni tror.
Vill kunna ta hand om mig själv, om alla. Hela jävla världen egentligen.
Men är inte en cyniker bara en misslyckad humanist som förlorat tron på mänskligheten?
permanent?
Jag hittar inte mig själv längre.
Let's face it, there's a side of you that knows you're a failure
What will you do when you're burning alive?
Hela min kropp värker av ångest, frustration och ilska. Hatar mig själv för att jag inte ger upp och slutar försöka, för att jag inte bara kan stänga av eller sticka huvudet i sanden och låtsas som om ingenting har hänt. Har svårt att hitta sätt att hantera allt på, men jag antar att det kommer. Med tiden.
Imorgon ska jag storstäda hela lägenheten, varenda litet hörn. Ska städa bort allt gammalt skit, plocka bort det jag inte längre orkar titta på. Lägga det i en påse och vänta på att det åker härifrån. Minnen värker, men jag antar att det är lika bra att radera dem ett efter ett. Jag trodde på det som var, som nu inte längre finns. Jag vet inte ens om det var på riktigt längre. Det är antagligen därför jag är så förvirrad. Och trött. Tom.
Superkatten bor numera i mitt knä, min säng eller i sin bur. Hon är fin. Hon har blivit så mycket mer tillgiven än tidigare, jag kan ju enbart spekulera vad det beror på, men tror inte jag ska skriva om det här.
Dagarna spenderas numera med fina vänner, kattmys, filmer och musik. Försöker skriva ner allt som är kaos inom mig, det som är så svårt att sätta ord på. Det går långsamt framåt. För varje ord blir det lättare att hitta rätt ord och skapa förståelse. Mellan allt det där, försöker jag skapa rutiner. Skriva ner scheman med "Äta, sova, plugga, gå ut" på, jag är inte så duktig på att hålla dem. Men jag försöker i alla fall. Vissa dagar går det bättre än andra. Sen har jag bestämt mig för att jag ska börja läsa igen, böcker som inte är kurslitteratur. Få hjärnan att fokusera på annat, sånt som egentligen inte kräver så mycket.
Over and out.
So stay away from me, I'm just too young to care
Är så förbannad trött, på det mesta. Trött på att folk frågar hur jag mår, men egentligen inte bryr sig. Trött på läkare som inte kan hantera mina svar. Trött på att jag inte kan koncentrera mig på någonting. Trött på att bli behandlad som skit och som att jag inte förstår, fastän jag ser rakt igenom alla förbannade lögner.
Och nu är de förbannade gässen tillbaka i stan. Äckliga jävla gäss. Bajsar överallt, jagar en överallt och förökar sig HELA tiden. DÖ JÄVLA GÄSS, DÖ! Eller flyg här ifrån i alla fall.
Så, nu har jag dampat färdigt.
Over and out.
Någon håll i mig
Haft finbesök från Skåne, sluppit sova ensam. Har dessutom tillbringat kvällen med fler underbara vänner, te och spel. Massa skratt.
Nu är jag dock tillbaka här hemma i min ångest. Superkatten leker med en sån där pinne en äter sushi med? Tur att någon är lättroad.
För övrigt, nya mediciner och remiss till psyk blev resultatet av mitt läkarbesök häromdagen. Tydligen fick jag försämrade resultat på de 3-4 enkäter jag fyller i varje gång. Yey. Min nya dosering av den nya medicinen känns löjligt hög och jag tvivlar på att det är så jävla bra egentligen. Nå ja, jag har lovat mig själv att ge det ett försök.
Annars består mina dagar mest av dagdrömmande om en framtid, bort från den här staden med alla minnen, till något annat, något nytt. Vill plugga vidare, få ett jobb, skapa en trygghet i tillvaron igen. Medan jag dagdrömmer blir min diskhög större och alla måsten blir fel. Jag är dock alldeles för trött för att ens bry mig.
När solen går ner
Så mycket som måste göras. Måste städa och röja upp inför imorgon, måste plugga... Istället ligger jag som en förbannad grönsak på golvet och tycker synd om mig själv, äcklas över mig själv. Huvudet spinner på högvarv och min kropp vägrar lyda mig.
Längtar så efter att någon ska hålla om mig i natt, andas mot min nacke, göra mig lugn. Vem som helst, jag klarar bara inte av att vara ensam med min ångest och mitt självhat.
Jag skäms, jag har så många fina människor kring mig, som jag aldrig skulle vilja göra ledsna. Och ändå gör jag det. Förlåt. Ni ska veta att jag väldigt tacksam över att ni finns.
Don't worry 'bout a thing, 'cause every little thing's gonna be alright
Underbart fin kväll igår. Oz ross-fnitter, agwashots, underbara människor som ger mig komplimanger och säger att de saknat mig. En välbehövlig kväll! Tack allihop!
Vaknade i morse (wohoo, jag sov!), utan baksmälla, utan fylleångest och utan livsångest. Nöjd med vetskapen om att jag har helt fantastiska människor i mitt liv, som står på min sida.
Gone forever
Det känns som att någon dragit bort marken under mina fötter och som att jag därför bara faller. Ångesten har bitit sig fast i min bröstkorg. Ohanterbart. Känslorna är för många för att ens kunna försöka sortera. Kaos, är den bästa förklaring jag kan ge.
Jag har förlorat min familj, den enda som egentligen betydde någonting. Hela den framtid jag planerat, raserades. Jag vet inte vad jag ska göra längre, vet inte ens vad jag vill. Jag är så förvirrad. Jag vill ha en stabil punkt i livet. Vill ha någon som håller i mig, reder ut min förvirring. Visar mig vem jag är.
Superkatten ligger så tätt intill mig, som hon bara kan, men det hjälper inte. Ingenting hjälper. Om jag bara kunde få somna, sova utan drömmar. Slappna av. Saknar gamla tider, när det fanns enkla lösningar på svåra problem. Visserligen dumma lösningar, men ikväll hade jag accepterat en sån också.
Slösar därför upp månadens sista pengar. Verklighetsflykt.
För allt som var på riktigt, känns på låtsas nu
Börjar bli fruktansvärt less på att bli behandlad som om jag inte förstår. Jag är inte så förbannat trög som somliga verkar tro. Alla dessa lögner... Nej, jag orkar inte ens gå in på det längre.
Jag är tillbaka på östkusten, med en katt som är mysigare än vanligt. Jag har fått positivt besked från skatteverket, blir pengar tillbaka i år.
Ikväll sitter jag och gör allt för att få huvudet att tänka på annat. Det går sådär. Försöker boka upp mina dagar med skola, plugg, läkarbesök, städning, tvättning och fina vänner. Skriver in i min almanacka, försöker strukturera upp allt. Ändå går hjärnan på högvarv, konstant. Vill bara kunna sova, utan att drömma. Så hjärnan får vila.
Det här kommer antagligen ta död på mig.
Better run away and be gone
Livet är mer eller mindre kaotiskt just nu, därav har jag haft ytterst lite ork att skriva någonting här. Dagarna består mest av ångest, panik, tårar och förvirring.
Befinner mig i skåne, hos mor min. Det var väl inte riktigt det som var planen, men jag har i alla fall min älskade superkatt med mig. Hon känner antagligen av all min ångest, för hon sover tätt intill mig och följer mig vart jag än går.
Har fina vänner som skickar fina sms/samtal och frågar hur jag mår och vad som händer osv. Vill att ni ska veta att jag läser varje ord och försöker ta det till mig, men jag har tyvärr ingen ork till att prata. Därför jag inte har svarat.
Hade finbesök igår. En vän som lät mig luta huvudet mot sin axel, ligga med huvudet i hans knä och bara gråta. En person som accepterar mig för den jag är och inte påpekar allt det dåliga med mig. En som inte kräver någonting tillbaka för allt detta fina. Har fått höra att det är just sådär det ska vara egentligen...
Åker tillbaka till den östra kusten under morgondagen, med katt. Sedan tänker jag begrava mig i mina studier och tv-spel. Och titta efter en kattunge, en lillebror till Superkatten.
Ps. Jag ska skärpa mig med att svara på sms/samtal nästa vecka, jag lovar...
Søndagsbange (onsdag...)
Det er noget med måden at være udslukt
Ja, du kender fornemmelsen af at savne vand med hele din krop, ik'å?
Det er noget med døden, der føles tæt på
Jeg kan lige frem mærk', hvordan det føles at lægge sig og ik' vågn' op igen
Orkar inte komma på någon jävla rubrik.
Klarar inte av att vara hemma, det känns som att det ekar mellan väggarna. Ingen värme. Bara jag och min ångest. Tillbringar natten några mil hemifrån, med en hund sovandes i knät och en fin vän. Jag skrattar och försöker engagera mig i konversationen, men jag klarar inte ens det.
Jag vill inte mötas med kyla mer, jag vill känna den vanliga värmen och kärleken. Jag vill kunna få någonting tillbaka mer än bara likgiltighet. Jag vill kunna påverka någonting.
Men istället för att göra något, så gråter jag. Och hatar mig själv.
Ge mig någon substans, något måste ta mig någonstans
Det exploderar i kroppen av alla känslor. Ångest, sorg, rädsla och allt annat dumt. Det är sån kaos att det enda jag förmår är att gråta och spy. Jag vet inte ens vad jag ska säga längre. Jag känner mig så jävla äcklig och värdelös.
Jag tror inte ens att jag vill vara med överhuvudtaget.
Fuck it.
Är väl bara att inse hur förbannat värdelös en egentligen är.
Jävla skitverklighet, åt helvete med dig.
Got a pistol for a mouth, my own mama gave me that
Skriver på examensarbetet, men mitt fokus och min motivation rinner mig ur händerna och jag gör allt annat än det jag borde. Snart är det april, våren närmar sig med stormsteg.
Folk i min närhet börjar må bättre nu när mörkret och kylan börjar försvinna. Själv får jag ångest inför april. Det innebär att ännu ett år har gått sedan jag förlorade min vän. Ännu ett år av saknad.
Tror i alla fall att jag har lyckats skaffa mig ett jobb till sommaren, har även hittat sommarkurser om kriminalitet som jag vill läsa. Folk tror nog snart att jag kommer kräkas på kriminalitet som ämne snart, med tanke på att min praktik och mitt examensarbete handlar om det. Det är ju dock det ämnet jag brinner för och aldrig att någon tänkt på att fråga mig varför det är så. Jag kan bara säga att jag inte lär tröttna på det. Det finns trots allt en anledning till att jag brinner så starkt för detta.
Hope turns to fear when there’s absence of light
Tillbringade helgen i ett soligt Göteborg, influensasjuk, med hosta och hög feber. Åkte hem, lite piggare, men möttes av ett kallt Kalmar där det fortfarande ligger lite snö på marken. Jag längtar till sydligare breddgrader, där våren nästan har anlänt och där fina vänner finns. Vill skratta, gå promenader och sitta och dricka te bland alla blommor och bara prata.
Ikväll är denna längtan stor, vilket innebär att jag än en gång tänker för mycket för mitt eget bästa. Tänker tankar om sådant jag borde trycka bort, om att jag kanske borde göra det som antagligen är rätt, men som gör ont. Det som bara tanken av får det att värka i hela mig. Jag är inte där än, antar jag...
För övrigt rullar väl livet på, med arbetsintervjuer, läkarbesök, examensarbete och långa föreläsningar. Jag bor fortfarande utan katt, då Superkatten fick stanna i Göteborg ett tag till. Dumt beslut, känner jag ikväll.
