över taken slocknar stjärnor vi inte visste fanns
A thousand silhouettes dancing on my chest,
No matter where I sleep, you are haunting me
No matter where I sleep, you are haunting me
Känner att jag skriver här alldeles för sällan. Tror det finns ett stort behov av det egentligen, att försöka sortera ut kaoset i huvudet, men orden liksom fastnar på tungan och jag kan inte formulera mig. Mina fingrar ligger mot tangenterna och gör absolut ingenting. Ger upp, gör någonting annat, försöker igen. Misslyckas. Det kanske är meningen att kaoset ska hållas instängt, kontrolleras.
I vilket fall som helst så befinner jag mig i ett smärre flyttkaos. Lever bland flyttlådor och dammråttor tillsammans med en skogstokig superkatt. Misstänker att hon är rädd för att inte få följa med, som vanligt. På fredag lämnar jag mitt hem, min frizon och trygghet sen tre och ett halvt år tillbaka. Stannar ytterligare en månad i Kalmar, innan jag beger mig mot västkusten. Byter stad. Har mina aningar att min rotlösa själ kommer att bli en i mängden av alla de som flyttar och byter stad så som andra byter underkläder. Vet inte ens om det är möjligt att någonsin kunna känna sig hemma någonstans. Men det är värt ett försök. Ny stad, ny bostad, arbetsintervjuer som nyutexaminerad socionom... Det här kommer gå bra.
Fridens liljor.
