crossing the rubicon

Livet är mer eller mindre kaotiskt just nu, därav har jag haft ytterst lite ork att skriva någonting här. Dagarna består mest av ångest, panik, tårar och förvirring.
Befinner mig i skåne, hos mor min. Det var väl inte riktigt det som var planen, men jag har i alla fall min älskade superkatt med mig. Hon känner antagligen av all min ångest, för hon sover tätt intill mig och följer mig vart jag än går.
Har fina vänner som skickar fina sms/samtal och frågar hur jag mår och vad som händer osv. Vill att ni ska veta att jag läser varje ord och försöker ta det till mig, men jag har tyvärr ingen ork till att prata. Därför jag inte har svarat.

Hade finbesök igår. En vän som lät mig luta huvudet mot sin axel, ligga med huvudet i hans knä och bara gråta. En person som accepterar mig för den jag är och inte påpekar allt det dåliga med mig. En som inte kräver någonting tillbaka för allt detta fina. Har fått höra att det är just sådär det ska vara egentligen...

Åker tillbaka till den östra kusten under morgondagen, med katt. Sedan tänker jag begrava mig i mina studier och tv-spel. Och titta efter en kattunge, en lillebror till Superkatten.

Ps. Jag ska skärpa mig med att svara på sms/samtal nästa vecka, jag lovar...

Det er noget med måden at være udslukt
Ja, du kender fornemmelsen af at savne vand med hele din krop, ik'å?
Det er noget med døden, der føles tæt på
Jeg kan lige frem mærk', hvordan det føles at lægge sig og ik' vågn' op igen

Klarar inte av att vara hemma, det känns som att det ekar mellan väggarna. Ingen värme. Bara jag och min ångest. Tillbringar natten några mil hemifrån, med en hund sovandes i knät och en fin vän. Jag skrattar och försöker engagera mig i konversationen, men jag klarar inte ens det.

Jag vill inte mötas med kyla mer, jag vill känna den vanliga värmen och kärleken. Jag vill kunna få någonting tillbaka mer än bara likgiltighet. Jag vill kunna påverka någonting.

Men istället för att göra något, så gråter jag. Och hatar mig själv.

Det exploderar i kroppen av alla känslor. Ångest, sorg, rädsla och allt annat dumt. Det är sån kaos att det enda jag förmår är att gråta och spy. Jag vet inte ens vad jag ska säga längre. Jag känner mig så jävla äcklig och värdelös.
Jag tror inte ens att jag vill vara med överhuvudtaget.

Är väl bara att inse hur förbannat värdelös en egentligen är.

Jävla skitverklighet, åt helvete med dig.

Tillbringade helgen i ett soligt Göteborg, influensasjuk, med hosta och hög feber. Åkte hem, lite piggare, men möttes av ett kallt Kalmar där det fortfarande ligger lite snö på marken. Jag längtar till sydligare breddgrader, där våren nästan har anlänt och där fina vänner finns. Vill skratta, gå promenader och sitta och dricka te bland alla blommor och bara prata.
Ikväll är denna längtan stor, vilket innebär att jag än en gång tänker för mycket för mitt eget bästa. Tänker tankar om sådant jag borde trycka bort, om att jag kanske borde göra det som antagligen är rätt, men som gör ont. Det som bara tanken av får det att värka i hela mig. Jag är inte där än, antar jag...

För övrigt rullar väl livet på, med arbetsintervjuer, läkarbesök, examensarbete och långa föreläsningar. Jag bor fortfarande utan katt, då Superkatten fick stanna i Göteborg ett tag till. Dumt beslut, känner jag ikväll.