Och det är som det vore min faders röst, när han ännu var lycklig och ung
10 november och fars dag. Lite mer än 18 år utan en pappa och jag blir fortfarande lika irriterad. Inte över fars dag i sig, utan över folks reaktioner och agerande när jag berättar att min pappa gick bort 1995. Folk kan inte hantera sorg, de liksom vänder och vrider sig när de får reda på hur allt ligger till. Det i sig är det som gör ont. Finns inga möjligheter att få prata om en väldigt betydelsefull person för mig, varken på fars dag eller någon annan dag på året, enbart för att folk känner sig obekväma.
My body's cold and my guts are twisted steel
When I tell you how I feel
you take it the wrong way
I try to show you that it's real
but you take it the wrong way
Hatar mig själv för att jag enbart finner trygghet i någon annans andetag. Avskyr den jag är. Folk i min närhet säger att jag blir utnyttjad och att jag måste vara försiktig, när det i själva verket är så att jag utnyttjar situationen minst lika mycket. Jag är en dålig människa.
