crossing the rubicon

För något år sedan hittade jag en låda med en bild på min käre far långt ner i en låda hos min mor. Nu är det inramat och står på min byrå. Det är en fin bild, när han är ung och bär en gammal polisuniform. Har många gånger fått höra att jag är lik honom, både utseendemässigt och personlighetsmässigt. Jag har bilden ståendes framme för att aldrig glömma bort honom, det är ju trots allt 18 år sedan han gick bort. Jag har den ståendes framme för att minnas att jag en gång hörde hemma i en familj. En familj som nu är så splittrad, så jag vet knappt om man kan kalla det familj längre.
Däremot har jag lärt mig en sak under min uppväxt, att en biologisk familj inte alltid är den viktigaste familj man har. Jag har/har haft massor personer i mitt liv som jag ser som familj. Enskilda personer, vänners familjer, min älskade fosterfamilj och min lilla dysfunktionella familj jag har idag, som består av C och katterna. Utan alla dessa individer hade jag aldrig blivit den jag är idag. Tack!

Den här dagen har enbart varit skit. Tänker inte ens gå in på det. Är så förbannat trött på att känna mig obetydlig, i vägen och sjuk. Därför går jag nu och lägger mig och hoppas på att jag vaknar med lite mindre pms på livet imorgon. Typ.

Vaknar med ett ryck, kallsvettig och med ansiktet dränkt i tårar. Är det ens möjligt att gråta i sömnen? Eller jag kanske inte ens sov, jag kanske bara befann mig i någon form av dvala? Ångesten biter tag i mig och håller mig nere, har en katt kurrandes tätt intill. Vågar inte somna om, vill inte drömma mer. Vill inte känna maktlöshet och sorg, vill egentligen inte känna någonting alls. Det hade varit så lätt att fly tillbaka till mitt gamla jag, men det är inget alternativ längre. Jag har fått lära mig att det är bra att känna, då är jag inte död.

Upprepar samma gamla mantra i huvudet, om och om igen:
"Nina, du är inte den du var. Du är stark och du klarar det här. Du är inte maktlös."

Vem är det jag försöker lura egentligen? Världen är ingen vacker plats, med allt detta elände. Både runt omkring i världen, men mycket i min närhet.
Vänner som vandrar i mörker, förhållanden som tar slut till höger och vänster, liv som förstörs på grund av letande efter lycka och mening i botten av flaskan. Ikväll orkar jag inte hantera detta elände, jag går och gömmer mig med täcket över huvudet och en katt sovandes på rumpan. Jag lovar att jag finns där för er imorgon igen, älskade vänner, jag lovar. Jag ska se till att mitt hopp åt mänskligheten återkommer om ett par timmar, sen lovar jag att gå bredvid er ur mörkret.

Jag minns 2012 som om det vore igår!

Vilken underbar humor jag har ibland...