Vi faller på måfå, tills vi faller isär
Vaknar med ett ryck, kallsvettig och med ansiktet dränkt i tårar. Är det ens möjligt att gråta i sömnen? Eller jag kanske inte ens sov, jag kanske bara befann mig i någon form av dvala? Ångesten biter tag i mig och håller mig nere, har en katt kurrandes tätt intill. Vågar inte somna om, vill inte drömma mer. Vill inte känna maktlöshet och sorg, vill egentligen inte känna någonting alls. Det hade varit så lätt att fly tillbaka till mitt gamla jag, men det är inget alternativ längre. Jag har fått lära mig att det är bra att känna, då är jag inte död.
Upprepar samma gamla mantra i huvudet, om och om igen:
"Nina, du är inte den du var. Du är stark och du klarar det här. Du är inte maktlös."
Kommentarer
Trackback
