they can't take away my mind
Tillbringar timmar med att stirra ut genom fönstret, bort till hustaket på andra sidan gatan. Koltrastar som skuttar fram och tillbaka över solvärmda takpannor. Tiden flyter ihop och flyter iväg. Ogreppbar och kommer aldrig tillbaka. Önskar att jag kunde somna och drömma mig bort, bygga upp nya luftslott. Istället ser jag en cancer som äter upp en människas kropp minut för minut, så fort jag sluter ögonen. Det håller mig vaken. Doften gör så påmind och gör mig spyfärdig. Känslokaos blir till panik. Myrornaskrig innanför min hud. Att sedan från en dag till en annan få så mycket ansvar att det lamslår mig. Vill inte vara klok och stark. Vill inte vara vuxen. Saknar ett annat liv, med ogenomträngliga murar och lugnande substanser. En tillflyktsort. Verkligheten ser annorlunda ut. Livet går vidare, ansvaret biter sig fast och personer kryper långt närmre än vad jag först tänkt mig att de skulle göra. Hur fan hanteras sånt här?
