crossing the rubicon

Rastlösheten ligger och kryper in under min hud, precis som vanligt. Sover knappt, äter dåligt, humöret tryter och huvudet är kaos. Är helt ofattbart att min kropp ens orkar känna sig rastlös. Måste bygga upp mig själv igen, psykiskt och fysiskt. Börja träna, hitta styrkan igen. 

 

Somnar till, vaknar upp med panik i kroppen. Du är ensam nu, Nina. Det finns ingen som håller dig om ryggen. Dags att lära sig att klara sig på egen hand. Ta ansvar för dig själv.

 

 

 

 

En ständig känsla av oro kryper i min kropp, huvudet spelar mig spratt och slutar aldrig snurra. Jag har musik i öronen och går, långt och länge, för att kunna hålla mig själv i balans. Är medveten om vad som måste göras, vet om att jag måste ringa och tjata om att få hjälp. Det går emot alla mina principer, men det har gått för långt nu. Börjar bli rädd för mig själv igen. Får inte tappa fotfästet, igen. 

 

En 60-timmars arbetsvecka börjar lida mot sitt slut, har ett 12 timmars pass imorgon kvar. Det börjar kännas rejält, mitt huvud hänger inte riktigt med och känns mest som en hög med mos. Måste anstränga mig för att inte fucka upp allt. 

Befinner mig någonstans mellan ångest och likgiltighet. Hjärnan spinner på högvarv, tankar som får det att kännas som om att huvudet ska sprängas i miljontals bitar. Söker efter lugn och trygghet i allt, men det jag finner rinner enbart ur händerna på mig. Vill inte falla tillbaks i gamla olater, vill inte bli den jag varit. Det enda jag vill är att få känna trygghet igen. I någonting. I någon. Självhatet blir intensivt när jag känner att jag är villig att släppa någon nära igen. Vill inte vara sårbar.

Det är dags för mig att sluta drömma om det onåbara.

 

Förövrigt så flyter dagarna på, jobbar mestadels de närmsta veckorna, vilket är ganska skönt. Det gör det lättare att kontrollera både känslor och tankar. Sen att en har världens finaste brukare som får mig att skratta, vare sig jag vill det eller ej, det är underbart! All ledig tid spenderas på att färdigställa examensarbetet, eller ja, all ledig tid BORDE spenderas på det. Istället blir det att jag gräver ner mig i serier och böcker. Nå ja, en kan ju inte få allt här i världen. Vissa tilldelades självdiciplin och intelligens, jag tilldelades koncentrationssvårigheter och lathet. Visst är världen rättvis och underbar!?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Osäkerhet inför vart gränsen mellan sömn och att vara vaken infinner sig allt mer ofta. Tröttheten tar överhand och styr mig med ett järngrepp. Orkar inte ens kämpa emot, vet inte ens om det längre är värt det. Istället följer jag bara med. 

Orden fastnar halvvägs och jag vet inte hur jag bär mig åt, men på något sätt försätter jag alltid mig själv i situationer som jag inte kan hantera. Jag sover knappt, jag känner mig konstant arg och frustrerad över allting... Jag känner igen alla tecken, men jag vill inte ens erkänna för mig själv vad det är som händer. Väntar fortfarande på att allting mirakulöst ska vända igen. 

 

 

 

Tillbringade kvällen på en halvö med pizza och finsällskap. Ligga på en filt, bli biten av ca en miljon mygg, men ändå fortfarande bara njuta av den andres sällskap. Det är fina grejer det.
Sen att verkligheten står och stampar utanför dörren är en annan sak. Imorgon bär det av till sydligare breddgrader igen, vilket innebär ångest i sig. Försöker tänka på att jag ska träffa fina människor, mina fina brödrar och kramas. Försöker tänka att jag snart är tillbaka igen. Snart.

 

 

 

 

Du har lärt mig stå, lärt mig gå och lärt mig lite till. Jag har mycket att vara tacksam över och älska dig för. Men du har även dragit undan mattan för min fötter, låtit mig falla med ansiktet ner i marken och lämnat mig där. Så jag antar att vi är kvitt nu.