So show me family, all the blood that I would need
Lägger mitt huvud mot Superkattens. Låter det monotona spinnandets trygghet omfamna och vagga mig lugn. Tiden står stilla. Omvärlden står stilla. Fascineras över hur jag lärt mig varje liten millimeter av teckningarna i pälsen. Vet precis vart det vita slutar, där det röda börjar och vart det svarta sedan tar vid. Superkatten har förmågan att känna av min oro, för att sedan krypa upp och lägga huvudet på min arm. Skapa en trygg liten bubbla för att tränga ute allt ont. En handling utan baktanke.
Imorgon är en ny dag. En ny dag att springa vidare i etthundranittiokilometeritimmen, utan att stanna upp och se sig omkring. Jag är för feg. Vill inte såras och vill inte att fler murar rivs ner, i onödan. Små varningsklockor klämtar att jag borde bromsa, ta tid till eftertanke och reda ut alla härvor. Små ord utifrån växer till stora känslor inuti, istället för att konfrontera så väljer jag att köra på. Är medveten om att jag förr eller senare springer in i en återvändsgränd... Men då kommer jag åtminstone få min tystnad. Tills dess borrar jag in ansiktet i min trygghet på fyrakommafemkilogram, och omfamnas av ett tillfälligt lugn. Imorgon är en annan dag, imorgon är jag oslagbar.
