crossing the rubicon

 

Kan inte sluta tänka, om det som blev sagt verkligen blev sagt, eller om det bara var ren inbillning. Gränsen mellan verklighet och drömmar är så otydlig numera. Jag ser världen med dimsyn, med tårfyllda ögon.

Försöker komma på saker att göra för att fördriva tid, men börjar få slut på idéer. Försöker tänka att snart är det imorgon, snart dags att träffa en nya läkare vilket innebär nya möjligheter. Det vill säga om jag ens kommer upp imorgonbitti. Vetifan hur det ska gå till ens. Jag är så trött... 

 

 

Over and out.

 

Känns som att jag befinner mig i någon form av vakuum, hela min kropp känns som ett ihåligt skal. Samtidigt som att allting värker, varje liten del av min kropp. Hela jag känns som ett infekterat sår, och jag vågar knappt röra mig. Vågar knappt andas, håller andan. Allting är så komplext, obeskrivbart. Som en mardröm jag inte vaknar ur. Vill mest dunka huvudet i väggen, för att slippa känna allt annat, slippa tänka. Men jag kan inte, får inte väcka, inte störa. Måste vara tyst. Vill så gärna känna hjärtslag mot min ryggrad. Armar runt mig. Men jag får inte. Jag saknar någon, som nu ligger tätt intill, men som samtidigt är flera ljusår bort. Jag kan inte sluta gråta, det går inte att hejda. Hade kunnat ge vad som helst för att få fly ifrån denna komplexa, skeva verklighet i natt. Jag hade kunnat göra vad som helst, för att få skruva tillbaka tiden, göra rätt. Istället är jag här, maktlös, kan inte förändra någonting. Det är som det är. Jag slår nu på autopilot och stänger av allt annat.

 

 

 

Det här är en bra dag. Riktigt jävla bra dag! Första dagen på länge, som jag mår bra. Jag känner mig glad. Ännu en intervju till examensarbetet fixad, jag har pengar på kontot, räkningar är betalda, kylskåpet fyllt, har fått erbjudande om två sommarvikariat som båda vill ha klart besked imorgon. Imorgon kommer besked om vilken sommarkurs jag ska läsa i sommar. Katten är på myshumör. Har dessutom fått goda nyheter om att jag får finbesök här i Kalmar i juni! Vädret är allmänt gött, soligt och varmt. Det känns bra hela vägen ner i magen idag!

Ska därför laga finmiddag till mig själv, sen städa hela lägenheten, packa och se serier resten av kvällen. Bara för att!

 

 

 

Dåligt med sömn och mardrömmar börjar bli en del av vardagarna nu, kanske kroppen börjar vänja sig vid den konstiga rytmen. Tur är väl det. Annars hade väl inte vardagen gått runt. Tur att mitt "nya liv" börjar nästa vecka, saker ska fixas och jag ska ta tag i det som jag gömt långt in. 

Vi har kommit igång med examensarbetet ordentligt, har haft första intervjun idag och har två till inbokade nästa vecka. Känns bra även om ett färdigt resultat känns fruktansvärt långt bort.

 

Nästa vecka består alltså av ny diet, träning, bearbetning, pluggande, bortrensning av sådant som tar onödig energi. Får väl se om det kan få rätsida på livet igen. Det behövs. 

 

Och ett brev ska skrivas.

 

Over and out.

 

Ber om ursäkt för tidigare inlägg. Har samlat mig, insett vad som ska göras. Jag ska sluta ta åt mig allt som en tvättsvamp, lägga all energi på annat håll. 

 

Har ikväll lyckats med följande: Skriva om tre sidor på examensarbetet, skrivit ner intervjufrågor, ätit middag, diskat, spytt, plockat ihop tvätt och haft panikångest. Effektiv kväll med andra ord. Jag ska fan kötta sönder det här examensarbetet, just sayin'! 

Däremot ska jag nu ut och röka, lyssna på när grannens flickvän kallar honom för jävla as, står och grinar och skriker. Och så ska jag skratta åt det. Borde knacka på och be dem göra slut, för det är ju inte direkt som att förhållanden är någonting hållbart egentligen. 

 

Over and out.

 

Jag avskyr det här, alla lögner och idiotiska bortförklaringar om att saker och ting inte är möjliga "just nu" och att andra saker måste prioriteras före. Att i efterhand få reda på att allt är en förbannad lögn, att alla bortförklaringar egentligen enbart handlar om ovilja och feghet. Och att inte ens få reda på detta på ett ärligt sätt. Jag hatar det och jag blir så förbannad att jag har lust att slå sönder allt i min närhet. Jag hatar mig själv för att jag ens bryr mig och blir förvånad. Att jag är så äckligt naiv. Att jag tror att alla människor har något gott i sig, att alla kan göra misstag och förändras. I det här fallet är det nog dags att det inte är så. Att det finns undantag och att vissa är och förblir genuint elaka och oärliga. 

 

Och att jag får ångest över detta förbannade skit, varenda eviga kväll, går mig på nerverna. Det är fan inte värt det och ändå så blir det såhär. Äcklas över mig själv så mycket att jag spyr. Känner mig så värdelös att jag inte orkar göra någonting för min egen skull. För fan, kan det inte bara ta slut någon gång? 

 

Så om ni ursäktar mig, så tänker jag nu gå och skrika ner i min kudde och sedan gå tillbaka för att låtsas som om ingenting har hänt.

 

Over and out.

 

För trött för att tänka, för trött för att orka. Tror jag lyckats sova 2-3 timmar/natt denna vecka. Det tär, det tar all min kraft att ens kunna dra mig upp ur sängen. Min kropp är så fylld med ångest och sorg att det känns som att den snart ska spricka. Fina människor säger upprepade gånger om dagen, "Allt kommer att bli bättre, Nina. Ge det tid!". Och ja, ni har säkert rätt, det kommer säkert att bli bättre. Jag tror dock inte att det någonsin kommer sluta att göra ont, men kanske lär jag mig att leva med det istället för att låta det förgöra mig. 

 

Till dess bidar jag min tid med att se filmer, drömma mig bort. Superkatten lämnar aldrig min sida, hon är bäst i världen. Vad hade livet varit utan henne? Min hjälte. 

 

 

Längtar bort, längtar till sommaren. Längtar efter att ha ett jobb att gå till, efter ett strukturerat schema. Träffa mina fina brukare från i somras, som nästan alltid lyckades få mig att vika mig dubbel av skratt. Saknar att höra hur mycket de tycker om mig och att de inte vill att jag ska sluta. Saknar och längtar efter att känna mig behövd, som en del av någonting. Vara någon. Just nu känner jag mig mest... som ingenting. Osynlig, fast ändå inte. Snarare som en del av inredningen, en som inte märks, utan bara en som är. 

Längtar efter att få pengar igen, efter att köpa saker utan att få ångest. Finns så mycket fint jag vill ha, så jag kan göra lägenheten mer till min och mindre som oss. Visserligen tycker jag om det som det är, men att ständigt påminnas gör för ont. Samtidigt som att det egentligen är det enda jag har kvar...

 

Orkar inte med alla måsten som finns just nu, varför ska jag bry mig när ingen annan gör det? Ologiskt. 

 

Over and out.

 

 

Kvällar som den här, så känns gravitationen kraftigare än vanligt. Jag ligger platt på golvet, andas in atmosfären i rummet som aldrig kommer att bli det den en gång var. Trygg. Mina ord skrivs, för att de måste ut. Tankarna krockar med varandra innanför mitt pannben och bildar ett sammelsurium, enda sättet att förhindra kaos är att försöka sätta ord och förklaringar på allt. 

Det känns som att jag vandrar i en dimma på dagtid, en dimma som symboliserar allt det som gör ont, famlar efter någonting att hålla fast vid. Famlar förgäves, för det enda som finns är tomhet. Jag saknar min vän, jag saknar en hand att hålla fast vid.

 

Kvällen har bestått av plåga mig själv, genom att läsa gamla blogginlägg, gamla texter och vackra lappar och brev. Tittar igenom bilder, där jag själv kan se lyckan i mina egna ögon. Jag förbannad mig själv för att jag inte ansträngde mig mer. För att jag inte kämpade hårdare. För att jag kanske tog allting för givet och således förstörde allt det vackra. 

 

Avskyr att behöva vänta på att få möjligheten att börja jobba med mig själv. Hatar att placeras i en vårdkö, för att min situation inte är tillräckligt akut. Enbart för att jag har en tendens att försköna verkligheten när jag verkligen inte borde. Jag vill bara få sluta känna så här. 

Mediciner som inte hjälper, trots höjda doser och sömnlösa nätter utan sällskap. Fina vänner måste sova, men inte jag. Jag ligger vaken och bygger luftslott, som  raseras. Gång på gång. Jag vet inte vem jag är längre, jag vet inte vad jag ska göra med mitt liv efter mina studier, vet inte vart jag ska ta vägen. 

 

 

 

Jag kan inte låta bli att andas för min puls är så hög

jag glömde bort det
jag glömde bort allt det jag inte fick glömma
jag glömde bort tiden, rummet och mig själv

det varade i en evighet
och sen tog evigheten slut
jag uppfattade stormar i bakgrunden
och slog igen fönsterluckorna försent
yrväder, oväder
tiden fortsatte med sina drag i jämn takt
kvar finns bara tomhet

 

 

Ligger i sängen, oförmögen att resa mig och göra något konstruktivt. Lyssnar på Bob Dylan och drömmer mig bort. Ingenting känns viktigt längre, på något sätt så känns allting så långt bort. Onåbart. Det känns som att jag befinner mig i en bubbla, långt borta ifrån tid och rum. Jag har egentligen så mycket vilja inom mig, så mycket fint som aldrig kommer ut eftersom det saknas ork. Det saknas möjlighet. Ni är många som kallar mig negativ, pessimist, cynisk. Det gör mer ont än ni tror.

 

Vill kunna ta hand om mig själv, om alla. Hela jävla världen egentligen. 

Jag hittar inte mig själv längre.

 

 

Hela min kropp värker av ångest, frustration och ilska. Hatar mig själv för att jag inte ger upp och slutar försöka, för att jag inte bara kan stänga av eller sticka huvudet i sanden och låtsas som om ingenting har hänt. Har svårt att hitta sätt att hantera allt på, men jag antar att det kommer. Med tiden. 

 

Imorgon ska jag storstäda hela lägenheten, varenda litet hörn. Ska städa bort allt gammalt skit, plocka bort det jag inte längre orkar titta på. Lägga det i en påse och vänta på att det åker härifrån. Minnen värker, men jag antar att det är lika bra att radera dem ett efter ett. Jag trodde på det som var, som nu inte längre finns. Jag vet inte ens om det var på riktigt längre. Det är antagligen därför jag är så förvirrad. Och trött. Tom.

 

Superkatten bor numera i mitt knä, min säng eller i sin bur. Hon är fin. Hon har blivit så mycket mer tillgiven än tidigare, jag kan ju enbart spekulera vad det beror på, men tror inte jag ska skriva om det här. 

Dagarna spenderas numera med fina vänner, kattmys, filmer och musik. Försöker skriva ner allt som är kaos inom mig, det som är så svårt att sätta ord på. Det går långsamt framåt. För varje ord blir det lättare att hitta rätt ord och skapa förståelse. Mellan allt det där, försöker jag skapa rutiner. Skriva ner scheman med "Äta, sova, plugga, gå ut" på, jag är inte så duktig på att hålla dem. Men jag försöker i alla fall. Vissa dagar går det bättre än andra. Sen har jag bestämt mig för att jag ska börja läsa igen, böcker som inte är kurslitteratur. Få hjärnan att fokusera på annat, sånt som egentligen inte kräver så mycket. 

 

Over and out.

Är så förbannad trött, på det mesta. Trött på att folk frågar hur jag mår, men egentligen inte bryr sig. Trött på läkare som inte kan hantera mina svar. Trött på att jag inte kan koncentrera mig på någonting. Trött på att bli behandlad som skit och som att jag inte förstår, fastän jag ser rakt igenom alla förbannade lögner. 

Och nu är de förbannade gässen tillbaka i stan. Äckliga jävla gäss. Bajsar överallt, jagar en överallt och förökar sig HELA tiden. DÖ JÄVLA GÄSS, DÖ! Eller flyg här ifrån i alla fall. 

 

Så, nu har jag dampat färdigt. 

 

Over and out.

Haft finbesök från Skåne, sluppit sova ensam. Har dessutom tillbringat kvällen med fler underbara vänner, te och spel. Massa skratt. 
Nu är jag dock tillbaka här hemma i min ångest. Superkatten leker med en sån där pinne en äter sushi med? Tur att någon är lättroad. 

 

För övrigt, nya mediciner och remiss till psyk blev resultatet av mitt läkarbesök häromdagen. Tydligen fick jag försämrade resultat på de 3-4 enkäter jag fyller i varje gång. Yey. Min nya dosering av den nya medicinen känns löjligt hög och jag tvivlar på att det är så jävla bra egentligen. Nå ja, jag har lovat mig själv att ge det ett försök. 

Annars består mina dagar mest av dagdrömmande om en framtid, bort från den här staden med alla minnen, till något annat, något nytt. Vill plugga vidare, få ett jobb, skapa en trygghet i tillvaron igen. Medan jag dagdrömmer blir min diskhög större och alla måsten blir fel. Jag är dock alldeles för trött för att ens bry mig. 

 

Underbart fin kväll igår. Oz ross-fnitter, agwashots, underbara människor som ger mig komplimanger och säger att de saknat mig. En välbehövlig kväll! Tack allihop!

Vaknade i morse (wohoo, jag sov!), utan baksmälla, utan fylleångest och utan livsångest. Nöjd med vetskapen om att jag har helt fantastiska människor i mitt liv, som står på min sida.  

 

 

Det känns som att någon dragit bort marken under mina fötter och som att jag därför bara faller. Ångesten har bitit sig fast i min bröstkorg. Ohanterbart. Känslorna är för många för att ens kunna försöka sortera. Kaos, är den bästa förklaring jag kan ge.

Jag har förlorat min familj, den enda som egentligen betydde någonting. Hela den framtid jag planerat, raserades. Jag vet inte vad jag ska göra längre, vet inte ens vad jag vill. Jag är så förvirrad. Jag vill ha en stabil punkt i livet. Vill ha någon som håller i mig, reder ut min förvirring. Visar mig vem jag är.

 

Superkatten ligger så tätt intill mig, som hon bara kan, men det hjälper inte. Ingenting hjälper. Om jag bara kunde få somna, sova utan drömmar. Slappna av. Saknar gamla tider, när det fanns enkla lösningar på svåra problem. Visserligen dumma lösningar, men ikväll hade jag accepterat en sån också. 

 

Slösar därför upp månadens sista pengar. Verklighetsflykt.

 

 

Börjar bli fruktansvärt less på att bli behandlad som om jag inte förstår. Jag är inte så förbannat trög som somliga verkar tro. Alla dessa lögner... Nej, jag orkar inte ens gå in på det längre.

 

Jag är tillbaka på östkusten, med en katt som är mysigare än vanligt. Jag har fått positivt besked från skatteverket, blir pengar tillbaka i år.

Ikväll sitter jag och gör allt för att få huvudet att tänka på annat. Det går sådär. Försöker boka upp mina dagar med skola, plugg, läkarbesök, städning, tvättning och fina vänner. Skriver in i min almanacka, försöker strukturera upp allt. Ändå går hjärnan på högvarv, konstant. Vill bara kunna sova, utan att drömma. Så hjärnan får vila.