crossing the rubicon

 

 

Hela min kropp värker av ångest, frustration och ilska. Hatar mig själv för att jag inte ger upp och slutar försöka, för att jag inte bara kan stänga av eller sticka huvudet i sanden och låtsas som om ingenting har hänt. Har svårt att hitta sätt att hantera allt på, men jag antar att det kommer. Med tiden. 

 

Imorgon ska jag storstäda hela lägenheten, varenda litet hörn. Ska städa bort allt gammalt skit, plocka bort det jag inte längre orkar titta på. Lägga det i en påse och vänta på att det åker härifrån. Minnen värker, men jag antar att det är lika bra att radera dem ett efter ett. Jag trodde på det som var, som nu inte längre finns. Jag vet inte ens om det var på riktigt längre. Det är antagligen därför jag är så förvirrad. Och trött. Tom.

 

Superkatten bor numera i mitt knä, min säng eller i sin bur. Hon är fin. Hon har blivit så mycket mer tillgiven än tidigare, jag kan ju enbart spekulera vad det beror på, men tror inte jag ska skriva om det här. 

Dagarna spenderas numera med fina vänner, kattmys, filmer och musik. Försöker skriva ner allt som är kaos inom mig, det som är så svårt att sätta ord på. Det går långsamt framåt. För varje ord blir det lättare att hitta rätt ord och skapa förståelse. Mellan allt det där, försöker jag skapa rutiner. Skriva ner scheman med "Äta, sova, plugga, gå ut" på, jag är inte så duktig på att hålla dem. Men jag försöker i alla fall. Vissa dagar går det bättre än andra. Sen har jag bestämt mig för att jag ska börja läsa igen, böcker som inte är kurslitteratur. Få hjärnan att fokusera på annat, sånt som egentligen inte kräver så mycket. 

 

Over and out.