You were cold as the blood through your bones
And now I sleep
Sleep the hours and that I can't weep
When all I knew was steeped in blackened holes
I was lost
Åker lila tåg mellan Skånes åkrar, på väg tillbaka. Tågvagnen är tom. Lutar huvudet mot fönstret och låter mig vaggas lugn av det rytmiska dunkandet ifrån spåret. Andas ut. Varje resa till staden jag föddes i är ångestladdad. Minnen bakom varje hörn, som skriker mig rakt i ansiktet när jag går förbi. Men nu är jag på väg därifrån, påväg hem. Älskar känslan av att vara påväg. Eller påväg bort, det spelar inte så stor roll, så länge det är påväg någonstans. Antar att en rastlös själ sällan får ro.
