You're neither friend nor foe, though I can't seem to let you go
You loved me 'cause I'm fragile, when I thought that I was strong
But you touch me for a little while and all my fragile strength is gone
Set me free, leave me be
I don't wanna fall another moment into your gravity
Känner en kombination av lycka och lugn inom mig, som jag inte känt på väldigt länge. Ingen ångest. Har haft så fina vänner kring mig att jag känner en helt annan sorts trygghet än vad jag är van vid. Att bara kunna umgås, prata och bara finnas till långt in på småtimmarna. Dricka te på en bakong klockan två på natten och titta på åskovädret.
Ser det fina i saker igen och det glädjer mig. Mina vänner lär mig saker om mig själv, som jag annars aldrig skulle se. Allting känns bara så förbannat bra just nu. Tack!
Ett problem återstår, som jag snart ska sätta punkt för. Däremot så ska jag njuta av det här först, att bara kunna andas.
Dags att säga nej till det som kallas livet och lämna plats till någon annan.
Hatar mig själv för att jag inte kan vara ärlig utan en viss promillehalt i blodet. Såna som jag borde hålla sig borta från folk överhuvudtaget. Borde låsas in och förbjudas all form av kommunikation med omvärlden. Det enda jag tycks vara kapabel till är att oroa folk och att förstöra allt som står mig närmst.
Jag är en dålig person. Och jag skäms.
Maybe I'm not listening, so blame it on my ADD, baby
Maybe I should cry for help
Maybe I should kill myself
Blame it on my ADD, baby
Maybe I'm a different breed,
maybe I'm not listening
Verkligheten kom än en gång i fatt mig. Inser mer och mer vad som händer och det känns fortfarande som ett hårt slag i magen. Jag vill inte vara den som är svag.
Jag finns inte längre.
Ingen kan vinna, ingen kan försvinna
fast i jer mitt i stan hörs yle från en varg
he jer it alls ett yl av längtan
ur vargastrupe upp mot månen sänt
nej ett surt ursinningt tjut av klagan
så knäna böjes o magan min vänds
fast i jer mitt i stan hörs yle från en varg
he jer it alls ett yl av längtan
ur vargastrupe upp mot månen sänt
nej ett surt ursinningt tjut av klagan
så knäna böjes o magan min vänds
fast i jer mitt i stan hörs yle från en varg
Den här dagen har jag bara lust att placera i en liten låda och stoppa långt in under sängen och bara glömma bort. På något sätt det som att denna terminen varit helt bortkastad och jag känner mig mest korkad.
Tillbringade kvällen på jobbet, mina fina brukare kom och kramade om mig och sa att de saknat mig. Verkar få fina arbetskamrater också. Ska dessutom jobba hela midsommarhelgen, vilket inte rör mig. Härligt med mer pengar och de inplanerade midsommarplanerna gick ju åt helvete ändå, tydligen. De också.
Snart lördag. Snart dags för konsert och underbara Glesbygd'n med fina människor!
Vi är sargade människor som tror
Strimmor, ge mig en dröm att försaka
Jag behöver en stilla hand
och ge mig fel som jag kan rätta till
och ett annat efternamn
Strimmor, hur många gånger ska våren kunna drabba dig om igen
och ljuga de vackra historierna om den stora kärleken
Ikväll är en kväll då Winnerbäck strömmar ur högtalarna. Jag får ingenting gjort, försöker bara försvinna in i musiken för att tackla ångesten. Ikväll är en kväll då jag saknar min älskade farmor. Finaste farmor.
Imorgon är det 6 timmars opponering på vår/andras uppsatser, jag orkar inte ens känna oro. Väntar mest på att domen ska falla.
Har insett att jag har en del följare/läsare, men har ingen aning alls om vilka det är. Komiskt egentligen.
Strimmorna, ett skitigt fönster mot världen
och en vind som tar sig in
Rymden är så lockande och len i natt och lika stark som en halva gin
It's like a hurricane, I've had enough
I always felt that we would be enough
that I'd be strong for the both of us
I always felt that I could take it all
but now I'm shattered in pieces
Att bemötas av ett "Det är bara att härda ut! *Skratt* " av en sköterska inom psykiatrin, förstörde väl i princip hela min dag. Är så trött på människor som ska hånas och inte ta problem på allvar. Och att de inte inser att många hör av sig, just för att de inte orkar härda ut... Jo, jag tackar jag. Tillbringade därför halva dagen med att titta på ett naturprogram om igelkottar och grina. Det är lite den nivån jag har legat på sedan natten mellan fredag och lördag.
Illamåendet har blivit bättre, däremot känns det ungefär som att någon kört in mitt huvud/ansikte rakt in i en betongvägg. Kroppen känns väl ungefär det samma, åt helvete.
I vilket fall som helst så lyckas jag hålla liv i både katt och växter i det här hushållet, så jag är väl inte så jävla dålig trots allt!
I vilket fall som helst så lyckas jag hålla liv i både katt och växter i det här hushållet, så jag är väl inte så jävla dålig trots allt!
Och du kommer aldrig att förstå, tryggheten jag finner i din röst.
And oh, how pretty is the middle of June?
Time is a cold wind blowing through the leaves
of a tired old tree I sit beneath
Where I think about the world and I don't know how
What will happen to us now?
Världens skithelg med vidrig abstinens av mina mediciner. Går som elektriska ilningar i min kropp, konstant. Illamående, huvudvärk, feber, hjärtklappning och humörsvängningar. Får inte i mig någonting förutom vatten och nyponsoppa. Börjar undra vad det är för skit jag tryckt i mig det senaste året... Tillbringar därför större delen av mina dagar sängliggandes med en rastlös Superkatt som vill ut och klättra i träd.
Har fått reda på att den man som jag sett som min far under uppväxten, då min biologiska inte fanns där, har blivit sjukare. Hela vintern har han legat inför döden med hjärtproblem utan att jag ens visste om det. Och jag har inte ens hört av mig. Är antagligen världens sämsta människa.
Och jag längtar hem mer än någonsin.
And hatred is a sharp knife held by the blade
It's cutting in your palm 'til you feel no pain
and burning in your eyes with a righteous rage
'Til the ashes blow away
Vi är förlorare jag och du, för ingen av oss vågar tala ut
och vi kan fortsätta stå still
vi kan låtsas som ingenting
men vi ljuger för oss själva nu
Sommarvärme ute, massa blommor och fågelkvitter överallt. Var ute och promenerade med Superkatten tidigare idag, folk tittar fortfarande lite snett på en när vi kommer där gåendes. Däremot så kunde jag nog inte bry mig mindre, katten blev nöjd, fick klättra lite i träd och leka tiger i det höga gräset. Småsaker som får mig att le i kaoset.
Examensarbetet blev inlämnat för en första inlämning idag, opponering nästa vecka. Börjar se ett slut på det hela. Har även haft avtackning med nya + gamla humanusstyrelsen. Fina tjejer det!
Försöker få rutin på livet, lever efter scheman och listor som ingen vet om. Det är mycket ni inte vet om och aldrig lär få reda på.
Jag kommer aldrig släcka elden, så länge jag lever ska jag vakta den
den blir större och större och jag lovar dig
att den aldrig mer ska få bränna mig
When death and all his angels find you, will you call out?
Ibland jag tänker tillbaks på hur min barndom tedde sig,
fick en moral som jag tror kan ha räddat mig
Solidaritet är det enda jag vet,
både tänker och ser på det sättet allt mer
Sönderstressad över den här uppsatsen, så mycket som ska hinna bli klart till imorgon att jag knappt vet vart jag ska börja. Samtidigt så är det så mycket annat runt omkring som irriterar och stör. Som stjäl en massa energi som jag gärna hade lagt på annat. Försöker blicka framåt, att det finns ett slut på det här också. Efter regn kommer solsken. Dessvärre kommer det ju regn efter solskenet också. Det är väl det som kallas livet. Och det är väl kanske det som kallas pessimism också.
Vi siktade mot molnen, hamnade i sanningen
Vi lovade varandra, att bli någonting bättre
Så med handen på bröstet svor vi att alltid slå framåt
Hårda ord ekar i huvudet, hånandet kryper in under min hud och kommer antagligen stanna där, alltid. Det är dags att bryta mitt löfte nu och jag ber om ursäkt för det, men om jag inte gör det så kommer jag att gå under. Så jag vänder ryggen till och går nu. Och det spelar ingen roll vad som sägs, jinnerst inne så vet jag och det är allt som egentligen betyder någonting.
Börjar för övrigt se ett ljus i den här evighetstunneln, även kallat examensarbete. Har fått ta emot samtal och mejl från socialtjänster runt omkring i hela Sverige, så nu kan skolan fan inte klaga på att den biten inte är fixad. Nu ska vi bara få ihop resultat och analysdelen också. Bara.
Måste få rutin på det här som kallas vardag igen. Sömn, mat och allt annat sånt där vardagligt. Det kommer nog gå bra, ska ni se.
Måste få rutin på det här som kallas vardag igen. Sömn, mat och allt annat sånt där vardagligt. Det kommer nog gå bra, ska ni se.
Over and out.
Här står jag med bultande hjärta
Tänker si, tänker så, sånt jag aldrig kan förstå, men jag är fortfarande jag
Genomtänkt på alla sätt, men ändå aldrig riktigt rätt och jag är fortfarande jag
Livet tog mig med storm och känslans kraft den var enorm, och jag är fortfarande jag
Allt och ingenting alls, kan aldrig passa i någon mall och jag är fortfarande jag
Genomtänkt på alla sätt, men ändå aldrig riktigt rätt och jag är fortfarande jag
Livet tog mig med storm och känslans kraft den var enorm, och jag är fortfarande jag
Allt och ingenting alls, kan aldrig passa i någon mall och jag är fortfarande jag
- Svenska Akademien
Har fyllt min vägg ovanför sängen med bilder, fina minnen från situationer där jag skrattade och mådde bra, för att ständigt bli påmind om att det kommer att vända. Ständigt påminnas om att jag inte är ensam. Allt för att glömma bort de tider jag levt i en lögn.
Förövrigt, den som ger mig en biljett till Öland roots kommer få min kärlek livet ut, just sayin'. Svenska akademien, Glesbygd'n, Labyrint, Kultiration, Skaburbian Collective och Syster Sol spelar. Värt att dö för, just nu. Dessvärre finns det inte pengar och antagligen inte tid.
Hope here needs a humble hand
Hopplöshet har bosatt sig i min kropp. Orken har runnit ut i sanden. Det enda jag tycks vara kapabel till är att producera akademisk text i form av tenta och uppsats. Det är det enda jag ens har lust att fokusera på för tillfället.
Det är vår ute, massa sol, gröna blad och fågelkvitter. Ikväll åskade det och luktade sommarregn. Det var fint att gå hem vid 23 och bara andas. Träffade en fin katt som jag satt på trottoaren och pratade med. Finner mer lugn i att umgås med djur än människor, men det är väl lite så jag alltid har varit. Tytt mig till de som fungerar lite som jag, som på något sätt trivs med att ha sällskap i tystnad. Det är så få av de i min närhet som tar sig tiden att sitta ner och bara vara. Antar att tystnad är någonting som skrämmer många. Beror kanske på att tystnad kan säga mer än vad ord förmår.
When our bodies are lain beneath the ground
"And the sun, she may be long gone
Lost to these memories we found
But she'll be here when it's all done
When our bodies are lain beneath the ground
Lost to these memories we found
But she'll be here when it's all done
When our bodies are lain beneath the ground
Seems that everything that goes around
Comes around here
Seems that everything that stays
Somehow gets me down again"
Comes around here
Seems that everything that stays
Somehow gets me down again"
Innerst inne vet jag att allt är på låtsas, att det som är nu bara är en fas och att den till sist kommer att ebba ut som det alltid gör. Jag låtsas dock som att det inte kommer att bli så denna gången, att det kommer att bli annorlunda. Det gör för ont att tänka realistiskt, det gör för ont att släppa taget, så jag klamrar mig fast. Även om jag vet att fallet gör mer ont den dag när jag väl släpper mitt grepp.
All I do is try to fool the storms that keep circling over
Har varit på nytt läkarbesök, fått reda på att jag antagligen är "feldiagnostiserad", att jag gått på maxdosen av mina mediciner i ett år, helt i onödan. Känns väl sådär, men är kanske inte så oväntat när jag först vände mig till primärvården.
För övrigt består vardagen av stress, stress och åter stress. Har ett examensarbete som verkar gå åt helvete och en omtenta som jag är så omotiverad till att skriva så det finns inte. När jag nu enbart fick ett poäng ifrån godkänt tidigare. Idioti.Sen all annan inre stress, av att känna sig förvirrad och oförstående över den aktuella situationen... Äh, orkar inte ens gå in på det. Jag är för trött. Snälla låt mig sova i natt, utan att drömma mardrömmar, vakna av att jag pratar i sömnen och att jag har näsblod. Hade varit gött, tack!
Over and out.
All my love was down in a frozen ground
Ser mig själv i spegeln och skrattar åt mitt patetiska och sorgliga jag. Skäms över den jag är.
En vän sa till mig att jag borde vara stolt över den jag är, att det är sällsynt att ens kunna frammana den passion för någonting/någon som jag gör. Att jag är en på miljonen.
Att det även är denna passion som blir mitt förfall, är en annan sak. Den gör mig handfallen och försvarslös, svag. Och min svaghet äcklar mig. För vad ska jag göra, när det som fått mig att brinna bara försvinner? Vad ska få mig att brinna nu? Antagligen är det dags att inse att en person inte alltid kan brinna, att en dag så slocknar man. Så istället bidar jag min tid genom att lyssna på musik, titta på serier, plantera blommor och kattgosa. Jag drar mig undan från omgivningen, för att inte såra någon. Det blir bäst så, för tillfället.
Ångesten äter upp mig levande.
We'll fall just like stars being hung by only a string
Vaknar efter två timmars sömn med total ångest. Hatar det här. Skäms. Skäms över att jag mår såhär och att jag sätter mig själv i situationer som i slutändan enbart skadar mig själv. Skäms över att jag lovar fina vänner att följa med och umgås och ha roligt, och så slutar allt med att jag ligger hemma i fosterställning på golvet. Orörlig, panikslagen och oförmögen att ens svara i telefon. Jag är värdelös.
Tror inte att ni förstår hur gärna jag vill vara er alla till lags, men tyvärr är jag oförmögen att kunna prioritera, välja bort. Det leder därför till att jag försöker för mycket och istället misslyckas med allt. Och gör alla ledsna och besvikna.
Ligger och tittar på superkatten, i hennes snälla ögon. Ibland tror jag att hon förstår mycket mer än vad det verkar som. Det är som att hon kan läsa av mig, som att hon kan känna en del utav allt det kaos jag känner. Att hon accepterar och bara är med mig i kaoset tills det ebbar ut. Att hon vet att jag behöver närheten, att någon bara finns. Inga måsten på att saker och ting måste sägas, utan bara helt vanlig närhet.
Jag gråter, för mina ord har ingen betydelse. Jag är bara en i mängden, jag är ingen.
