crossing the rubicon

 

 

 

Hårda ord ekar i huvudet, hånandet kryper in under min hud och kommer antagligen stanna där, alltid. Det är dags att bryta mitt löfte nu och jag ber om ursäkt för det, men om jag inte gör det så kommer jag att gå under. Så jag vänder ryggen till och går nu. Och det spelar ingen roll vad som sägs, jinnerst inne så vet jag och det är allt som egentligen betyder någonting. 

 

 

Börjar för övrigt se ett ljus i den här evighetstunneln, även kallat examensarbete. Har fått ta emot samtal och mejl från socialtjänster runt omkring i hela Sverige, så nu kan skolan fan inte klaga på att den biten inte är fixad. Nu ska vi bara få ihop resultat och analysdelen också. Bara. 
Måste få rutin på det här som kallas vardag igen. Sömn, mat och allt annat sånt där vardagligt. Det kommer nog gå bra, ska ni se. 

Over and out.