crossing the rubicon

Nu klumpar det sig i magen igen. Läser texter, går igenom gamla bilder och ställer mig högst frågande till varför jag plågar mig själv på det här sättet. Det är liksom som att det inte går att låta bli, omöjligt att inte gräva i det som varit. Försöker se det som varit bra, att det funnits tillfällen i livet som varit helt jävla fantastiska, men det vänder snabbt. Kickar igång känslor av ilska och frustration gentemot mig själv, som aldrig uppskattade och tog tillvara på det finaste fina. Det får en miljon frågor att börja snurra innanför mitt pannben, och det snurrar så mycket att jag blir illamående. Måste lägga mig raklång på golvet, fokusera på andningen och plötsligt slår det till igen. Ensamheten. Högst oklart hur jag kan känna mig så ensam hela tiden, trots att jag har några av de absolut finaste människorna kring mig. Skammen. Över att jag än en gång inte är tacksam, utan beter mig oförskämt och tar alla för givet. 

 

Jag önskar bara att någon orkade hålla min hand de dagar jag säger att jag inte orkar med livet mer, istället för att mötas av tystnad. Livet gör mer ont än vad det borde.

 

 

 

Minusgrader rensar luften i natt, rensar huvudet. Andetagen bildar små rökmoln och kylan biter i kinderna. Jag trivs i det. Blir irriterad på mig själv för att jag inte finner ro till att njuta av det i år. Framtidsångesten tar överhanden och allt det som är jag liksom försvinner, göms undan. Försöker att carpe diem:a vardagen, försöker att bara vara, samtidigt som verkligheten ger mig käftsmäll efter käftsmäll och lämnar mig mer eller mindre avskärmad från omvärlden. 
Ord från gårdagen ekar i huvudet. Vänner som tar mitt parti och påpekar för andra vad som är mitt bästa, utan att varken fråga eller prata med mig först. Vet inte hur jag ska hantera det. Hela livet har folk i min omgivning påpekat vad som är bäst för mig och vad jag bör/inte bör göra. Flyttade från min hemstad i ett försök att fixa ett nytt liv och försöka bli vuxen, men försöken känns förgäves när historien upprepar sig gång på gång, trots att personerna inte är de samma. 

 

Trots ångest har jag lyckats skrapa fram lite julpynt här hemma. Jag tycker ju det är ganska kul och mysigt egentligen, men tappar liksom motivationen när insikten om att denna julen inte delas med någon dyker upp. Trots fina människor i min omgivning kan jag inte rå för att känslan av ensamhet tar överhand. Ensamheten får mig att tänka tillbaka på det som var och nostalgin i sig hade kanske inte varit så svår att tackla om jag inte vore så sentimental. Inser mer och mer att det gamla har satt djupa spår i mig och det kommer inte gå en enda dag utan att jag drar jämförelser mellan det som var och det som är. Någonsin.