crossing the rubicon

Nu klumpar det sig i magen igen. Läser texter, går igenom gamla bilder och ställer mig högst frågande till varför jag plågar mig själv på det här sättet. Det är liksom som att det inte går att låta bli, omöjligt att inte gräva i det som varit. Försöker se det som varit bra, att det funnits tillfällen i livet som varit helt jävla fantastiska, men det vänder snabbt. Kickar igång känslor av ilska och frustration gentemot mig själv, som aldrig uppskattade och tog tillvara på det finaste fina. Det får en miljon frågor att börja snurra innanför mitt pannben, och det snurrar så mycket att jag blir illamående. Måste lägga mig raklång på golvet, fokusera på andningen och plötsligt slår det till igen. Ensamheten. Högst oklart hur jag kan känna mig så ensam hela tiden, trots att jag har några av de absolut finaste människorna kring mig. Skammen. Över att jag än en gång inte är tacksam, utan beter mig oförskämt och tar alla för givet. 

 

Jag önskar bara att någon orkade hålla min hand de dagar jag säger att jag inte orkar med livet mer, istället för att mötas av tystnad. Livet gör mer ont än vad det borde.