crossing the rubicon

 

Hopplöshet har bosatt sig i min kropp. Orken har runnit ut i sanden. Det enda jag tycks vara kapabel till är att producera akademisk text i form av tenta och uppsats. Det är det enda jag ens har lust att fokusera på för tillfället.

   Det är vår ute, massa sol, gröna blad och fågelkvitter. Ikväll åskade det och luktade sommarregn. Det var fint att gå hem vid 23 och bara andas. Träffade en fin katt som jag satt på trottoaren och pratade med. Finner mer lugn i att umgås med djur än människor, men det är väl lite så jag alltid har varit. Tytt mig till de som fungerar lite som jag, som på något sätt trivs med att ha sällskap i tystnad. Det är så få av de i min närhet som tar sig tiden att sitta ner och bara vara. Antar att tystnad är någonting som skrämmer många. Beror kanske på att tystnad kan säga mer än vad ord förmår.