We'll fall just like stars being hung by only a string
Vaknar efter två timmars sömn med total ångest. Hatar det här. Skäms. Skäms över att jag mår såhär och att jag sätter mig själv i situationer som i slutändan enbart skadar mig själv. Skäms över att jag lovar fina vänner att följa med och umgås och ha roligt, och så slutar allt med att jag ligger hemma i fosterställning på golvet. Orörlig, panikslagen och oförmögen att ens svara i telefon. Jag är värdelös.
Tror inte att ni förstår hur gärna jag vill vara er alla till lags, men tyvärr är jag oförmögen att kunna prioritera, välja bort. Det leder därför till att jag försöker för mycket och istället misslyckas med allt. Och gör alla ledsna och besvikna.
Ligger och tittar på superkatten, i hennes snälla ögon. Ibland tror jag att hon förstår mycket mer än vad det verkar som. Det är som att hon kan läsa av mig, som att hon kan känna en del utav allt det kaos jag känner. Att hon accepterar och bara är med mig i kaoset tills det ebbar ut. Att hon vet att jag behöver närheten, att någon bara finns. Inga måsten på att saker och ting måste sägas, utan bara helt vanlig närhet.
Jag gråter, för mina ord har ingen betydelse. Jag är bara en i mängden, jag är ingen.
