crossing the rubicon

Ser mig själv i spegeln och skrattar åt mitt patetiska och sorgliga jag. Skäms över den jag är. 

En vän sa till mig att jag borde vara stolt över den jag är, att det är sällsynt att ens kunna frammana den passion för någonting/någon som jag gör. Att jag är en på miljonen.

Att det även är denna passion som blir mitt förfall, är en annan sak. Den gör mig handfallen och försvarslös, svag. Och min svaghet äcklar mig. För vad ska jag göra, när det som fått mig att brinna bara försvinner? Vad ska få mig att brinna nu? Antagligen är det dags att inse att en person inte alltid kan brinna, att en dag så slocknar man. Så istället bidar jag min tid genom att lyssna på musik, titta på serier, plantera blommor och kattgosa. Jag drar mig undan från omgivningen, för att inte såra någon. Det blir bäst så, för tillfället.