Goodbye's too good a word, babe, so I'll just say fare thee well
Jag kan inte låta bli att andas för min puls är så hög
jag glömde bort det
jag glömde bort allt det jag inte fick glömma
jag glömde bort tiden, rummet och mig själv
det varade i en evighet
och sen tog evigheten slut
jag uppfattade stormar i bakgrunden
och slog igen fönsterluckorna försent
yrväder, oväder
tiden fortsatte med sina drag i jämn takt
kvar finns bara tomhet
Ligger i sängen, oförmögen att resa mig och göra något konstruktivt. Lyssnar på Bob Dylan och drömmer mig bort. Ingenting känns viktigt längre, på något sätt så känns allting så långt bort. Onåbart. Det känns som att jag befinner mig i en bubbla, långt borta ifrån tid och rum. Jag har egentligen så mycket vilja inom mig, så mycket fint som aldrig kommer ut eftersom det saknas ork. Det saknas möjlighet. Ni är många som kallar mig negativ, pessimist, cynisk. Det gör mer ont än ni tror.
Vill kunna ta hand om mig själv, om alla. Hela jävla världen egentligen.
Men är inte en cyniker bara en misslyckad humanist som förlorat tron på mänskligheten?
permanent?
permanent?
Jag hittar inte mig själv längre.
Kommentarer
Trackback
