I remember running to the sea, alone and blinded by the fear
Längtar bort, längtar till sommaren. Längtar efter att ha ett jobb att gå till, efter ett strukturerat schema. Träffa mina fina brukare från i somras, som nästan alltid lyckades få mig att vika mig dubbel av skratt. Saknar att höra hur mycket de tycker om mig och att de inte vill att jag ska sluta. Saknar och längtar efter att känna mig behövd, som en del av någonting. Vara någon. Just nu känner jag mig mest... som ingenting. Osynlig, fast ändå inte. Snarare som en del av inredningen, en som inte märks, utan bara en som är.
Längtar efter att få pengar igen, efter att köpa saker utan att få ångest. Finns så mycket fint jag vill ha, så jag kan göra lägenheten mer till min och mindre som oss. Visserligen tycker jag om det som det är, men att ständigt påminnas gör för ont. Samtidigt som att det egentligen är det enda jag har kvar...
Orkar inte med alla måsten som finns just nu, varför ska jag bry mig när ingen annan gör det? Ologiskt.
Over and out.
Kommentarer
Trackback
