Gone forever
Det känns som att någon dragit bort marken under mina fötter och som att jag därför bara faller. Ångesten har bitit sig fast i min bröstkorg. Ohanterbart. Känslorna är för många för att ens kunna försöka sortera. Kaos, är den bästa förklaring jag kan ge.
Jag har förlorat min familj, den enda som egentligen betydde någonting. Hela den framtid jag planerat, raserades. Jag vet inte vad jag ska göra längre, vet inte ens vad jag vill. Jag är så förvirrad. Jag vill ha en stabil punkt i livet. Vill ha någon som håller i mig, reder ut min förvirring. Visar mig vem jag är.
Superkatten ligger så tätt intill mig, som hon bara kan, men det hjälper inte. Ingenting hjälper. Om jag bara kunde få somna, sova utan drömmar. Slappna av. Saknar gamla tider, när det fanns enkla lösningar på svåra problem. Visserligen dumma lösningar, men ikväll hade jag accepterat en sån också.
Slösar därför upp månadens sista pengar. Verklighetsflykt.
Kommentarer
Trackback
