crossing the rubicon

 

För trött för att tänka, för trött för att orka. Tror jag lyckats sova 2-3 timmar/natt denna vecka. Det tär, det tar all min kraft att ens kunna dra mig upp ur sängen. Min kropp är så fylld med ångest och sorg att det känns som att den snart ska spricka. Fina människor säger upprepade gånger om dagen, "Allt kommer att bli bättre, Nina. Ge det tid!". Och ja, ni har säkert rätt, det kommer säkert att bli bättre. Jag tror dock inte att det någonsin kommer sluta att göra ont, men kanske lär jag mig att leva med det istället för att låta det förgöra mig. 

 

Till dess bidar jag min tid med att se filmer, drömma mig bort. Superkatten lämnar aldrig min sida, hon är bäst i världen. Vad hade livet varit utan henne? Min hjälte.