crossing the rubicon

 

Avskyr att behöva vänta på att få möjligheten att börja jobba med mig själv. Hatar att placeras i en vårdkö, för att min situation inte är tillräckligt akut. Enbart för att jag har en tendens att försköna verkligheten när jag verkligen inte borde. Jag vill bara få sluta känna så här. 

Mediciner som inte hjälper, trots höjda doser och sömnlösa nätter utan sällskap. Fina vänner måste sova, men inte jag. Jag ligger vaken och bygger luftslott, som  raseras. Gång på gång. Jag vet inte vem jag är längre, jag vet inte vad jag ska göra med mitt liv efter mina studier, vet inte vart jag ska ta vägen.