crossing the rubicon

 

Känns som att jag befinner mig i någon form av vakuum, hela min kropp känns som ett ihåligt skal. Samtidigt som att allting värker, varje liten del av min kropp. Hela jag känns som ett infekterat sår, och jag vågar knappt röra mig. Vågar knappt andas, håller andan. Allting är så komplext, obeskrivbart. Som en mardröm jag inte vaknar ur. Vill mest dunka huvudet i väggen, för att slippa känna allt annat, slippa tänka. Men jag kan inte, får inte väcka, inte störa. Måste vara tyst. Vill så gärna känna hjärtslag mot min ryggrad. Armar runt mig. Men jag får inte. Jag saknar någon, som nu ligger tätt intill, men som samtidigt är flera ljusår bort. Jag kan inte sluta gråta, det går inte att hejda. Hade kunnat ge vad som helst för att få fly ifrån denna komplexa, skeva verklighet i natt. Jag hade kunnat göra vad som helst, för att få skruva tillbaka tiden, göra rätt. Istället är jag här, maktlös, kan inte förändra någonting. Det är som det är. Jag slår nu på autopilot och stänger av allt annat.