crossing the rubicon

 

Jag avskyr det här, alla lögner och idiotiska bortförklaringar om att saker och ting inte är möjliga "just nu" och att andra saker måste prioriteras före. Att i efterhand få reda på att allt är en förbannad lögn, att alla bortförklaringar egentligen enbart handlar om ovilja och feghet. Och att inte ens få reda på detta på ett ärligt sätt. Jag hatar det och jag blir så förbannad att jag har lust att slå sönder allt i min närhet. Jag hatar mig själv för att jag ens bryr mig och blir förvånad. Att jag är så äckligt naiv. Att jag tror att alla människor har något gott i sig, att alla kan göra misstag och förändras. I det här fallet är det nog dags att det inte är så. Att det finns undantag och att vissa är och förblir genuint elaka och oärliga. 

 

Och att jag får ångest över detta förbannade skit, varenda eviga kväll, går mig på nerverna. Det är fan inte värt det och ändå så blir det såhär. Äcklas över mig själv så mycket att jag spyr. Känner mig så värdelös att jag inte orkar göra någonting för min egen skull. För fan, kan det inte bara ta slut någon gång? 

 

Så om ni ursäktar mig, så tänker jag nu gå och skrika ner i min kudde och sedan gå tillbaka för att låtsas som om ingenting har hänt.

 

Over and out.