I've spent ten years singing gravity away
Kvällar som den här, så känns gravitationen kraftigare än vanligt. Jag ligger platt på golvet, andas in atmosfären i rummet som aldrig kommer att bli det den en gång var. Trygg. Mina ord skrivs, för att de måste ut. Tankarna krockar med varandra innanför mitt pannben och bildar ett sammelsurium, enda sättet att förhindra kaos är att försöka sätta ord och förklaringar på allt.
Det känns som att jag vandrar i en dimma på dagtid, en dimma som symboliserar allt det som gör ont, famlar efter någonting att hålla fast vid. Famlar förgäves, för det enda som finns är tomhet. Jag saknar min vän, jag saknar en hand att hålla fast vid.
Kvällen har bestått av plåga mig själv, genom att läsa gamla blogginlägg, gamla texter och vackra lappar och brev. Tittar igenom bilder, där jag själv kan se lyckan i mina egna ögon. Jag förbannad mig själv för att jag inte ansträngde mig mer. För att jag inte kämpade hårdare. För att jag kanske tog allting för givet och således förstörde allt det vackra.
Trackback
