Unzip my body, take my heart out
För något år sedan hittade jag en låda med en bild på min käre far långt ner i en låda hos min mor. Nu är det inramat och står på min byrå. Det är en fin bild, när han är ung och bär en gammal polisuniform. Har många gånger fått höra att jag är lik honom, både utseendemässigt och personlighetsmässigt. Jag har bilden ståendes framme för att aldrig glömma bort honom, det är ju trots allt 18 år sedan han gick bort. Jag har den ståendes framme för att minnas att jag en gång hörde hemma i en familj. En familj som nu är så splittrad, så jag vet knappt om man kan kalla det familj längre.
Däremot har jag lärt mig en sak under min uppväxt, att en biologisk familj inte alltid är den viktigaste familj man har. Jag har/har haft massor personer i mitt liv som jag ser som familj. Enskilda personer, vänners familjer, min älskade fosterfamilj och min lilla dysfunktionella familj jag har idag, som består av C och katterna. Utan alla dessa individer hade jag aldrig blivit den jag är idag. Tack!
