crossing the rubicon

Och så blev juli till augusti. Månaden som sätter stopp för sommaren. Livet flyter på, om än långsamt. Befinner mig mitt i ännu en 60-timmars arbetsvecka och jag kan lova att det tär på mitt psyke. Nu är det bara två veckor kvar på jobbet och 3-4 veckor kvar tills studierna tar vid. Ingen rast, ingen ro.

Ångesten gnager i mitt bröst ikväll, rastlösheten ilar ut i armarna och tankarna maler på. Jag trodde att jag släppt och gått vidare och så händer det något som får mig att inse att jag enbart lurat mig själv. Jag är kvar på precis samma ställe och står här, frenetiskt stampande, oförmögen att röra mig framåt. Söker efter någon form av förståelse, förklaring, hur en del av mitt liv bara kunde kastas bort som om det inte vore någonting värt. Någonting som ansågs vara värdelöst, äckligt och fejk, när jag upplevde det som äkta. Förbannar mig själv för min blåögdhet.  Fylls av någonting jag inte helt kan definiera, men jag tror det är sorg.