crossing the rubicon

 

Känner mig sargad, vilsen och rastlös, även om jag innerligt önskar att jag kunde få känna mig stark och finna ro i mig själv. Det är så mycket som händer inom den närmsta framtiden. Har den hittills svåraste akademiska prövningen framför mig, examensarbetet. Känns som att hur jag än vänder mig själv ut och in, så blir det inte riktigt så som jag vill ha det. Sen det här att jag befinner mig i en helt tom lägenhet, utan både flickvän och katter. Utan massa saker. Det ekar tomt här hemma och det skrämmer mig. Jag vet att jag kommer lära mig att hantera det här, eftersom det inte innebär slutet på någonting. Det är början på något nytt, och rätt vad det är så kommer jag att bo med min fina familj igen. Det kommer ta tid att lära sig leva med mig själv och mina känslor. Visserligen så kommer i alla fall superkatten tillbaka snart, men hennes sidekick och även min älskade sidekick, kommer att stanna kvar på andra kusten. 

Mina tankar ikväll är som en boll, som studsar fram och tillbaka i skallen på mig. En boll med både bra och dåliga känslor. Samtidigt känns det som att den här förbannade bollen bara växer och växer och det ger mig huvudvärk. Huvudvärk och ångest. Det är så mycket tankar och känslor som trängs, så jag tror att jag snart kommer explodera. Eller kanske blir det så att jag imploderar? Det brukar aldrig bli så att folk omkring mig märker av det. 

 

Sitter och kollar runt efter skivor/filmer att köpa hem, jag sover inte om nätterna och klarar inte av tystnaden. Sen får väl min plånbok säga vad den vill om det.