Jag kan inte sova något mer, allting går upp för mig när solen går ner
Your voice is all I hear somehow
calling out winter
Your voice is the splinter inside me
while I wait
Går med huvudet böjt och händerna i fickorna, i tystnad. Tillbringar mycket tid i tystnad, orden räcker liksom inte till längre. Inte ens musiken fyller hålet i mitt bröst. Jag går åtskilliga kilometer i nergångna converse, går utan någonting att gå mot. Ser att hösten har svalt det sista av sommaren, löven har ändrat färg och vinden biter. Det enda jag känner är en saknad av det förgångna och en längtan efter snö.
Kommentarer
Trackback
