crossing the rubicon

 

 

 

 

Det är mycket som snurrar bakom ögonen. Mellan öronen. Innanför pannbenet. Det är någonting som inte riktigt kommer fram, utan som bara blir halvklart. Tankar bryts liksom av mitt i sin nervbana och blir aldrig klara. Och jag vill bara kunna tänka klart, bli färdig, kunna formulera det eviga snurrandet. Kanske är det anledningen till min bristande motivation gentemot skrivandet. Kanske inte. Kanske handlar det egentligen om någonting helt annat.

 

En julhelg som tillbringats i staden jag växt upp, tillsammans med den finaste av extrafamiljer som tänkas kan. Och givetvis med superkatten som min trogna följeslagare. Jag valde bort uppenbart ångestframkallande faktorer och placerade mig själv i något utav ett tryggt vakuum. Ett försök i att linda in mig själv i skyddande bubbelplast. Fotografier plockas fram i ett försök att plocka fram nostalgiska fina minnen, för att kunna dela tillsammans med nya familjemedlemmar. Och poff så var tryggheten bortblåst. Det enda som syns på bilderna är ögon med ångest, rädsla och otrygghet. Känner avsmak. Äckel. Avskärmar mig, zoomar ut, stänger av. Tar på mig skorna och går ut. Fötterna går per automatik på upptrampade stigar till gamla gömställen. Lutar mig mot gamla trädstammar och låter musiken överrösta surrandet. Låter mig fyllas av minnen som stärker,minnen av personer som faktiskt gjort avtryck. Du är inte den du var, Nina. Du är okej nu. Skärp dig.