vinter i Sverige, höst i mitt sinne
Vilar huvudet mot fönsterrutan, känner kylan utifrån. Ser bilder av Öländska landskap åka förbi i ultrarapid. Tveklöst den bästa stunden på dagen. Natten och morgonens bilder som varit fastetsade på min näthinna, rinner bort även denna bussfärd. Känslan av att vara på väg någonstans infinner sig. Eller så handlar det kanske om känslan att vara på väg bort. Oviktigt. Men den här dagen är inte som vanligt, för klumpen i bröstkorgen släpper inte. Har pressat bort oro, osäkerhet och frågetecken under en längre tid, men är uppenbarligen inte kapabel till att göra det längre. Istället cirkulerar en miljon frågor innanför mitt pannben, som jag till och med är osäker på om jag ens vill formulera. En miljon frågor i kombination med lika många känslor gör mig illamående. Osäker. Självkritisk. För inte fan ska du tro att du är någonting, Nina. Du är bara resultatet av en oönskad graviditet, trasslig uppväxt och dåliga val. Du är bara ett substitut för din närhet, när ingen annan ställer upp. Du. Är. Ingenting. Inte idag i alla fall.
