crossing the rubicon

 

Dagarna går. Eller snarare flyter förbi om jag ska vara helt ärlig. Sover, vaknar, jobbar fyra timmar, hem, sover igen. Värdelös tillvaro som präglas utav mindervärdeskänslor. Hade nog inte insett hur mycket jag definierar mig genom mitt yrke och insåg inte heller vilken smäll det skulle komma att bli då jag insåg att det inte fungerade längre. Sjukskriven. På deltid. Värdelös på halvtid. Tröttheten har mig i ett järngrepp och varje fiber i min kropp är på helspänn, konstant. En innerlig önskan om att för en gångs skull få vara liten, tas omhand och bli klappad på. Vill egentligen baka bullar, skriva texter, läsa mumin och gå promenader bland träden. Men jag kan inte. Det går bara inte. Så jag sover i stället och är evigt tacksam för att jag i alla fall fortfarande kan det. Inte helt värdelös.